Jag tror alltid att alla är roligare, än de egentligen är, jag tror också av någon anledning att jag är mycket snyggare än jag senare upptäcker att jag är, men i stunden är jag både vacker och har roligt.
Jag gick för att se feminister idag, andra feminister, inte bara mig själv i min egen kamp.
Solen sken och jag hade knallrosa ben, jag tittade på alla svartklädda, de väldigt unga med ingen koll på hur man tar hand om sig, barmagade, rökande, tajta och vackra, så självklara i sin tro. Barnföräldrarna, pappor med vagnar, de glada barnen som slet av sig jackor och sprang runt runt, barnen som slogs med vattenledningsrör bakom ett hus med liv och lust. Det var dem jag avskydde när jag var ung, när jag tog kampen och konsten på högtidligt allvar, nu är det dem jag gillar bäst, barnen som skiter i vad vi gör, hen som la sig i gruset och samlade stenar i en storlek, den lockige i vagnen som sög sådär hårt på nappen och glodde stenhårt på mig, strax innan den föll i sömn. De gråhåriga, hela och rena och inte alls så bakis som de rufsiga yngre, de nonchalanta männen med systembolagspåsar och smala ben och lite sjaviga tjejerna. Malmö sägs vara ett starkt feministiskt fäste och jag tänker att det syns, ingen verkar ta hand om sina kläder eller skor, puritanen i mig dör av alla feta hår. Kvinnan som ropar att hon har judiska vänner, med nära till gråten i rösten, en annan säger att det är inte frihet när folk ger sig på mitt religiösa val, jag kan välja själv, saker en sekulariserad medelålders dam inte tänkt så mycket på, det är bra att få tänka, inkludera, den finaste lilla tanten, knappt en tvärhand hög, med röd keps och röd kappa kommer stolpande med sin rullator i solskenet. Åh tänker jag, vad fin hon är, tror givetvis att hon ska vara med i tåget. Ser sedan hur hon försöker komma fram genom folkmassan av pratande grupper med ryggarna till, hon var tydligen på finpromenad i parken och överraskades av en folksamling.
Det pratas högljutt om att ta tillbaka makten från patriarkatet, va tänker jag, Har vi någonsin haft makten? Kropparna förråder oss och upplåter sig villigt till allehanda inneboende, sen står man utsliten utbränd och trött och undrar vad som hände. Självförsvar, vill jag behöva det? Jag vill få vara dum och omogen och inte räkna ut snabbaste vägen hem, vill inte slinka in genom porten och tjonga igen dörren så ingen kan råna mig, jag vill få vingla genom mörka natten med musik i öronen utan att nåt rovdjur står berett. Jag vill gå genom parken i en röd kappa. Jag vill höra vad ni säger.
Längst fram stod de med marschklara ben och megafoner, jag tyckte det var oerhört roligt och underfundigt att gruppen skanderade "Vem är Nietzsche?" ett djup och en humor som tilltalade mig.
Tyvärr hörde jag ju fel och det de sa var " Vi är FEM I NIS TER" , men för en stund kände jag mig inkluderad, i en varm välkomnande humoristisk gemenskap, sarkastisk och vass som ett gång tanter.
Sen gick jag hem. pallar inte med att trängas, men solen sken min näsa fick eksem och jag har knallrosa ben.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar