Januaribröllop

De gifte sig i januari 1942, antingen den 30e eller 31a, jag har glömt, det jag minns ch vet är att de väntade barn, det var långt gånget, brudens far var ilsk, bruden höll emot, ville inte tvinga eller ville inte bråka, de bägge älskande verkade iallafall överens, de jobbade i Grimslöv, det vet jag, hon var liten och mörkhårig med stora runda blå ögon, han var en stor och ståtlig dräng med ett ovanligt bra handlag med hästar, de jobbade hårt och till slut gifte de sig, jag misstänker att det handlade om trygghet, att ha ett hem, en framtid en inkomst en försörjning, hur de skulle lösa sitt gemensamma liv som faktiskt gjort att det dröjt med giftermålet, att de faktiskt tänkte. jag kanske gör dem djupare än de var, men jag tror nog att de var medvetna om hur livet var, fosterbarnet och den faderslöse statarpojken.
Hon bar en svart klänning på bröllopet och var söt som socker, han nästan två huvuden längre och bredaxlad och lite blyg.
Ungefär två veckor senare hastade hon över gårdsplanen med ämbar fyllda med vatten och halkade på en isfläck och föll så illa att barnet föddes, alldeles för tidigt. Lilla Astrid fick hon heta, efter kvinnans första riktiga kompis, en liten glad flicka som hon mötte i skolan, som var så glad och söt och skrattade hela tiden, hon skrattade så mycket att hon kissade på sig, om det var Astrid skolkompisen som hade en vit kaninpäls, vet jag inte, eller om det var min mor och hennes syster, men den där pälsen hänger ihop med dem iallafall. lilla skrattande Astrid hostade också, hon hade TBC och dog rätt fort, lilla bäbisen Astrid dog också. Men en gång fanns hon, detta lilla gulle barn, och hade inte hon funnits, så hade de kanske inte gift sig, och hade de inte gift sig hade de inte fått min mor och inte heller jag eller mina barn hade funnits. Alla dessa liv som gjort detta mitt liv möjligt, sånt tänker jag på i slutet av januari, och ja någon av dessa dagar var det också hon dog, min lilla mormor.

Det är en människa jag ofta tänker på.

ett eget hem

Jag vill att alla ska ha ett eget hem en egen säng och tillgång till tvätt och dusch och toalett.
Ser hur jag själv magrar av att leva på Reinfeldt dieten, snart är jag lika smal som en nyskild förtiåring på Östermalm, känns sådär när det inte är självvalt, sitter på biblioteket en januaridag, bland käcka studenter med datorer, folk som läser folk som pratar barnen som leker i rummet med den gröna mattan och trycker sina små runda näsor mot glasdörren, jag går alltid sakta förbi där, och ler sådär som man gör, när man inte har småbarn själv och bara minns de mjuka händerna och kramarna och de soliga leendena. I de mjuka stolarna längs med fönsterbänkarna sitter vi utspridda och skriver och läser, jag har hörlurarna på mig och en serie om vampyrer i ett fönster samtidigt som jag letar efter nytt hem på nätet, varvid en doft av gammal rumpa slår emot mig, jag ser att en farbror satt sig några meter bort med en kopp kaffe, låtsar att det är kaffet som luktar, när jag går därifrån har han somnat och sitter snarkande med hakan mot bröstet. Det är han som luktar, sådär som barn gör när de ska börja torka sig själva och går runt med gammalt bajs i brallerna, varför kan vi inte ta hand om alla våra medmänniskor, varför finns det inte bostäder till alla, varför måste det finnas välgörenhet där folk ska tacka och bocka och buga, när livet kommer som en gåva en överraskning för somliga och ett tvång för andra, men fan alltså, finns man så har man rätt att finnas, pengar är ett påhitt, vi behöver bostäder, vi behöver skydd mot vädret, det borde vara en rättighet att slippa sitta på bibblan och lukta bajs. Jag fick höra historien om mannen som vägrade socialhjälp till sina fem barn, hans fru hade dött och barnen hade inga riktiga skor utan fick gå med träskor och raggsockar mitt i smällkalla vintern, när socialtanterna kom skällde han ut dem och vägrade ta emot allmosor, barnen hade säkert tagit emot det, men han höll på principer. Ett av barnen gifte sig sedan med en man, som berättade för mig om hur paketen från fattigvården med avlagda kläder som kom till jul, detta var på femtiotalet. Min farmors mamma, Hilma och farmors systers oäkta son Folke, hamnade på fattighuset när maken dog, Tyra blev till slut gift med en bonde, men sonen fick hon inte ta med sig. Är vi så historielösa att vi inte fattar, vi har inte utrotat fattigdom, fast vi skulle kunna, det handlar inte om Little Dorritt på fattighuset, utan om oss nu, och att det enda stället där man kan sova tryggt och varmt är på biblioteket. Jag blir ledsen, för jag tycker att böcker ska lukta gott, jag vill sitta i stolar som inte är nerkissade och jag kräver att alla ska ha ett eget hem så de slipper sitta på bibblan och sova. Innan vi har fixat det, är vi inte mycket till nation. Och ja det var min farfar som vägrade ta emot allmosor.

1983

foto: Per Olofsson

mitt minne är lite märkligt
jag minns datum
folks födelsedagar
namnsdagar
jag kan inte rabbla telefonkatalogen
men spektrat omfattar många olika

natten mellan den 14 och 15 januari
1983
fick jag sova på en madrass på golvet
jag tyckte att han var pryd

lugg lugna dig

alltså, nej det är inte jag som är teaterdirektör, jag råkade bara klippa luggen, sen kröp eländet upp och gömde sig av ren skrämsel, det är då själva fan att det ska vara så svårt att se normal ut, här får ni se min katt istället, han är fin, och fet, och kramas

kattresan

efter snart ett år ihop med bröderna bengtsson, kan jag väl säga, att det var då ett himla liv,
och jäkla härligt

fågeln sjunger i morgonstund

jag har ritat av biblioteket i Lund

x

har haft de märkligaste sånger på repeat i min hjärna
jag tappar tid och rum, jag ramlar så lätt in i nya beroenden
tvn har jag äntligen detoxat mig ifrån, från kraftigt beroende
till cold turkey,
musiken kommer och går i mitt liv
har som en sur treåring sugit mig fast vid det jag gillar, gillade
är nu en sån som ylar, åååh dem såg jag nittanhunnraföttitvåu
var det så att jag faktiskt såg Wilmer X redan 1980, var det Cute Craniums
som spelade förband i Novaskolans sporthall
under året som jag tillbragte i Tidaholm ljöd de, trummade de sig igenom
min hjärna och Björn och jag spelade i ett eget band
som vi hade under ett bord, hur många gånger jag sett dem? har jag ärligt talat
ingen som helst aning om, mina dagdrömmar till musik
ah du kan inte klå dem
jag har dansat mig igenom det svarta åttitalet till deras sånger
som ett munspelssolo var min förvirrade gång
drömde om att få coola barn, med namn som var fyllda av en massa x
Maxx, nu fick jag coola barn med mjuka namn,
små fjäderlätta självgående
och jag har ramlat tillbaka i ett gammalt beroende
jag är jag jag är den jag var den jag är här
men inte lika förvirrad, bara förundrad, jag var nåt annat,
jag var din morsa, jag var din förtrogne, jag var din arbetskamrat
jag var den som lagade all din mat,


är det konstigt att jag lyssnar på musik och äter knäckebröd
att välja välja välja
åh ett sånt härligt liv jag väljer vidbrända fiskpinnar för jag orkar fan inte
jag är en mjuk dam med soft röst som kysser de gamla katterna på de
hårda huvudena, pansarkatter, bryter sig in genom de stängda dörrarna,
dyrkar upp lås släpper ut hundar, jag är nästan halvt hundra år
jag är hånglets gudinna, jag
i denna sena timma, med våta händer närmar jag mig dig
naknare i köket än en Plura,
åh helvete vilket år det var, så konstigt allt blev hur lättad jag är
hur ensam, ny och glad jag är, jag är här jag är här
bara just
                                             här

Pax Vobiscum

Persona non grata
Tabula rasa
tabberas
korv