halli hallå

nu tänker jag göra en samtidskommentar

jag hatar fulla snubbar, snubbar och alkohol är det värsta jag vet

och jag vet mycket hemska saker


men kvinnohatande killar som tror att de har sån status

att de kan säga vad för skit som helst

det är det absolut äckligaste jag vet

bajs är roligare

och bajs kan inte prata

när jag var tjugo, gick jag gatan fram i Borgholm en midsommar

ett gäng seglarkillar stod där i sina vita byxor

och de där fula bruna skorna med vita sulor

ägde aldrig sådana

den fulaste av killarna, ja det är oftast den med lägst status

som försöker imponera på de andra genom att göra säga något "roligt"

han sträckte ut sin arm och nöp mig i bröstet

alla killarna skrattade, jag stannade vände mig om och klämde honom

på pungen, hårt som fan, grab twist and pull, amerikanskt självförsvar

ingen kille skrattade, de hotade med att spöa mig, hatar snubbar, hatar fulla snubbar, hatar fulla snubbar

i grupp

hör hur mitt hjärta sjunger i dig

jag är trött i ögonen, ljuset, mörkret och de skumma eftermiddagarna
datorn sjunger på sista versen och jag jag drar en lyckosuck varje gång
den susar igång, jag lyssnar på böcker, idag lyssnar jag på Katedralen vid havet
mycket av det jag läser råkar röra vid det som rör mig just nu
synkroniciteter, jag vet inte varför jag väljer att lyssna som jag gör, det handlar
ofta om ren lust, nåt som rörs, dumheten jag gjorde när jag läste Felicia försvann, samma dag som min dotter flyttade för två år sen var kanske lite väl grov, jag förstår tyvärr alla andras ståndpunkter,
vid anfall av självömkan önskar jag att det fanns fler som förstod mig, fast vad skulle det vara bra för, tänker att jag tar skit emellanåt utan att försvara mig, jag bara tar emot och tänker ja jag förstår din syn på mig, men om jag röt i nån gång, jag skulle ju inte få stå oemotsagd,
så jag sitter och för samtal i mitt huvud eftersom jag då får prata till punkt, kanske borde jag skriva mer, då för jag ut orden ur huvudet, kanske vore det nåt, jag läste en bok om en ung kvinna, Ida Simons bok Timmen före midnatt, om hur tiggarna kom skramlande längs vägen i kvällningen, de halta och lytta, byrackor och skränande barn, drev fram som en lavin genom gatorna. Hur de fina människorna bjöd en speciell man på mat och konversation. Hur man skärskådade kläderna, fina, men välanvända, lite glatta på låren byxbaken och ärmarna. Att rabbinen gjorde den perfekt tillagade maten som hustrun satte fram till honom, oätlig genom att peppra och salta den så hårt, och vid frågan på varför bara svarade, bara gud är perfekt, det är en ren hädelse att försöka. Jag erkänner min ofullkomlighet. Erkänner en makt högre än mig själv. Trådar i mänsklighetens väv som binder oss samman, persiska mattor som avslutas mitt i en rad, gör den ofullständig, endast gud är perfekt. Botched, programmet på tv om folk som opererat nästan ihjäl sig, man ska göra sitt allra bästa, vara perfekt, aldrig gå sönder.
Vem har sagt att just du skall ha strumpor och skor vs Nudistens polska.
Någonstans inne i allt detta simmar vi, dagens människor, jag jobbar med min skam, min skuld för min skull. Jag låter tråden löpa, sätter fast pärlor vid tyg, på måfå, för att jag kan, och gläds åt hur vackert det blir, utan regler utan mönster, bara ren lust.