Katten

I:s mormor var hemmafru i närheten av Farsta, på eftermiddagarna när alla sysslor var avklarade satt hon antingen bakom gardinerna och svor åt folk. "vad fan har hon på sig, hurihelvete tror han att han ser ut, jävla idioter" hon skrattade rått och hjärtligt åt människorna som sneddade över det lilla torget. Medan maten kokade och maken jobbade, underhöll hon sig själv och hade himla trevligt, ibland roade hon sig med att klä ut katten och köra den i dockvagnen, andra dagar satt hon på en pall och skrattade sig inkontinent åt kattens gång när hon satt en tejpbit på dess ena baktass. Historieskrivare har missat en guldgruva i humor när de glömt att ta reda på vad kvinnor gör på dagarna. Att tro att städa och serva är det enda som ryms i en kvinnlig hjärna är en fadäs större än atombomben. Jag minns denna historia när jag sitter i soffan och försöker rolla av katternas vinterpäls från min vinterrock och katterna kliver i rollerns nyttjade tejpbitar, de sprätter med fötterna som kapten Haddock när han försöker bli av med ett plåster i ett flygplan. Det är oerhört roligt att leva ibland.

Min alldeles egna dag

Förra året, får se hur jag gör idag, tänker iallafall ha samma klänning på mig.

Long live the leopardprint!!

Förtiåtta år sen Buster Keaton gick bort

I den snabba världen sprids dödsbud fortare än vinden. Buster Keaton var snabbare än döden, han spelade poker en kväll i slutet av januari 1966, dog, fortsatte spela, gick och la sig och vaknade aldrig mer. Jag gillar allt med honom, att han ramlade nerför en trappa som pytteliten och att det var Harry Houdini som då utbrast vilken liten Buster och sen kallades han för det hela livet. Att han försonades med sin gamla vaudevillefarsa och spelade in filmer med honom i biroller i alla, bland annat är han lokförare i en film. Huset som föll ner på honom och han stod exakt lite fel och det var meningen att han skulle stå där fönstret (öppet) skulle landa men fick huset på nacken. Långt senare uppdagades det att han brutit nacken när han röntgades för nån annan skada, men han var så oerhört vältränad och muskulös att det inte gjorde något, kroppen hölls uppe ändå., livet fortsatte, jag skulle kunna fortsätta rabbla busterfakta, när ni andra firar kanelbullensdag, tänker jag på Buster Keaton, mannen som nu har varit död i förtiåtta år.

Pica pica

Jag gillar allt som glittrar, glänser, är överflödigt och fullkomligt onödigt, allt från små små pärlor till såna med långa smala ben.

Och månsken.

andas

sitter med mina 67% lungkapacitet och andas lite ansträngt
trots allt är det vinter och långt ifrån den där månaden maj
när de rosa körsbärsträden och syrenerna blommade samtidigt utanför
huddingeavdelningens fönster
en ovanligt trevlig avdelning att ligga på, som kvinna och sjuk
gemenskapen var stor och ingen kunde köra med damerna där
annars blir det lätt så att kvinnor förväntas underlätta för de manliga
stackars patienterna, vare sig det är på kirurgen eller demensvård,
på reumatologen sitter kvinnorna och fnissar, med sina svullna kroppsdelar,
de kan helt enkelt inte springa och öppna dörren åt demente Göte
som irrat sig ut till hissen och rycker ilsket i dörren, ingen fräser åt
någon för att de ställer sig i matkön från fel håll (BB Sahlgrenska tack du)
det är precis lika jävla hemskt för alla, det gör ont, och alla finner sig i
sitt öde, utom hen med SLE som åker in till stan och går på friskispass

min lunga som gått sönder ett par gånger innan, blev dålig av medicin
och jag får cytostatika sex gånger under ett halvår, jag sväller av kortison
och vatten, men inser att det bara är att vänta ut eländet, en kvinna
på avdelningen, plus femti med långt lockigt hår, fnissar och säger
Jag klipper mig när det vuxit ut igen, och skakar på huvudet så lockarna
rasslar, hennes man kommer varje dag och sitter och lockar henne till skratt
så rikt är deras liv, så fästa är de vid varandra, så viktig är hon för honom,
och deras hängivenhet och sorglöshet sprider sig till oss andra och vi fnissar
i kaffekopparna medan USKorna sticker nålar i våra fingertoppar,

under mina tio dagar på sjukhuset med utredning och lungvävnadsprover
var varje dag ett äventyr, av folk jag aldrig mer skulle möta, men hade
ett starkt band till där vi var, och en dag berättade fnissLisan för oss vad de
finska kvinnorna pratade om borta i sitt hörn, och vi fick höra en historia om
ett mord, att kunna språk är alltså alltid ett plus, livet blir så mycket roligare då

sen åkte jag hem, med håravfall, ingen motståndskraft, synrubbningar, ständig feber
och en lunga
som nästan funkar, utom vid jävligt kall väderlek

livsvisdomar jag minns

den kinesiske gubben som satt ett helt liv och glodde på en tupp,
efter femtio år (typ) gör han en perfekt teckning av tuppen i ett
penseldrag, färdig,

fail to prepare is to prepare to fail
som de säger i det engelska byggahusprogrammet
(som jag älskar) med kevin mccloud

historien i antropologi(?) om hur urinvånarna
var tvingade att be om lov, stå i kö och betala för
att låna den uräldstes yxa, immigranterna tyckte det var
skit och ineffektivt och sålde yxor till alla
vilket såklart ledde till att de gamla med yxor
tappade sin inkomst och dog svältdöden
eftersom ingen behövde bry sig om dem längre

mannen som satt och glodde på hur fjärilen kämpade sig ut
ur kokongen tog säkert mer än en dag, och tyckte synd om den
snabba på och var lite effektiv tänkte han blödigt
och skar upp kokongen åt fjärilen så att den inte skulle
slita ut sig, och fjärilen tvärdog eftersom den inte hunnit skaffa
sig styrkan som behövdes för att överleva genom att baxa sig ut själv

känner mig ofta som en såndär ihjälhjälpt fjäril
med hängande solkiga vingar
när alla varit framme och effektiviserat och skyndat på

jag förbereder mig

till vad vet jag inte

men att det blir bra, det är jag övertygad om