Myten, det omöjliga, vi tror verkligen att vi gör allt rätt, det är väl varje generations dilemma likaväl som rättighet, vi ser det som inte funkade i backspegeln och säger glatt till oss själva att vi är så mycket bättre, bara för att vi gör precis tvärtom, vi kastar oss mellan ytterligheterna och glömmer bort mitten, det emellan, det jämlika. Kanske skulle jag ha koncentrerat mig mer på att jag verkligen ville ha de här barnen istället för att hänga upp mig på hur ensam jag var med dom, hur övergiven, hur soporna stank vid dörren. Det gör de fortfarande för ännu har ingen uppenbarat sig som bär ut dem av sig självt. Ack du enfaldiga kvinna. Du stackars utan nätverk som betalar allt själv. Jag minns historien om hur du kära Helena och din andra man, tävlade om vem som kunde spara mest, ni vek toapapper utav dagstidningar (en för övrigt mycket passande uppgift för dem att sluta som) och sydde ihop i små fina längder som hängde bredvid toasstolen, hur ni delade kylskåpet på mitten för att användas var för sig, gifta men skilda världar, när man klarar sig själv, när man ständigt gillar att tävla när man triggas att slåss med allt och alla, en nedärvd gen att slåss mot väderkvarnar.

fyra årstider

jag tänker på oss
på moderskapets helighet
hell dig maria
det som åläggs oss
det vi misslyckas med
men vi finns i varandra

Det råder byggboom i de södra förorterna, våren 2012

Hagsätra en vårkväll

I den nästan milda vårvinterkvällen snörade jag på mig
tygskorna och sprang ut och sladdade i det grova gruset
som täckte asfalten. Hela backen ner mot centrum,
förbi det mögelluktande sopsorteringshuset, tvättstugan
som skrek av sköljmedel och dämpade hundbajskorvarnas
olika stadier av orange. Jag mötte de vanliga, Staffan
Hellstrandmannen, två meter lång med rak rygg och ett
märkligt frånvarande leende som om han inte riktigt hörde
hemma i sin egen kropp, som om atomerna monterats om,
men vad ska man göra, han går sakta blir omkörd av
HellyHansengubben som sparkar sig fram i sin rullstol och
sprutsvänger så våldsamt in på tunnelbanestationen som körde
han guldmoped och inte nåt blått på lån från landstinget.
De glittrande damerna från de vita husen precis vid Huddinge-
vägen som går med huvudena tätt ihop och pratar sakta,
medan alla observerar dem. Nu har jag sett nästan alla
tänker jag och då kommer lilla Babaji fortfarande klädd i sin
blåa vinterjacka, han lyfter inte fötterna, utan drar dem framåt
i gruset, ett parkinsonhasande med sned rygg, ständig skäggstubb
och ciggen slappt hängande i mungipan. Alltid på väg hem.

Den galne mannen på entréplanet har rökt hela trapphuset fullt
under natten, precis som vanligt, den frånskilde mannen som bor i
den angränsande lägenheten gråter av förtvivlan och säger att han
varken kan vara i garderoben eller ha någonting i den, för det sipprar
stinkande rök in genom väggen. Jag har inte sett hans barn på länge,
de kanske har blivit stora. Den galne mannen på entréplanet förlorade
jobbet för några år sedan, det var tråkigt för honom, jag såg honom
en gång utanför stället där han jobbade, han stod i dörren och rökte,
ingen kunde komma in utom rök.en. Nu ser man knappt röken av honom.
Det är inte så högt i tak här. De äldre damerna i huset kallar inte varandra
vid namn, de nämner varandra vid nationalitet, den svenskfödda kvinnan
kallas sålunda för Danskan, Finskan bor högst upp och den lilla Jugoslaviskan
åh den sötaste lilla människan man någonsin skådat, en tvärhand hög
i en liten blå täckappa, hon brukade sitta nere i porten mellan tre och fyra
på den väggfasta bänken och dingla med benen och vänta. Ett tag var
jag rasande på hennes son som tvingade henne att sitta där för att släppa
in honom när han kom hemcyklande, varför skaffade han sig inte en
egen nyckel tänkte jag. Jävla gubbe. Fast sen förstod jag, att det var det
som höll henne igång, det var det hon levde för. På söndagarna satte hon
sig på rullatorn och så skjutsade den långa sonen henne till kyrkan och hennes
långa råttsvansar fladdrade i vinden. Vi vinkade alltid till varandra men hon
pratade aldrig, jag tror inte att hon nånsin lärde sig det nya språket. Nu är
det över ett år sedan jag såg henne, sonen cyklar runt i sina shorts och tar
sen upp cykeln i den lilla hissen och tvättar noga av hjulen innan han leder
in den i lägenheten. Han öppnar porten själv nu. Nyckelbarn.

Jag stavar mig igenom de södra förorterna ä-l-s-k-v-s-j-ö-r-å-h-ö-g,
där det råder febril byggaktivitet. Fåglarna tar över alla de små träden och
bygger sig uppåt, två duvor har tryckt ner sina feta arschlen i ett yttepyttelitet
bo av björkvistar, jag tar kort på dem, de rör sig inte ur fläcken. Två dar senare
går jag förbi igen och då är duvorna väck, har bytt adress i ett huj som riktiga
Stockholmare. Livet går vidare, vidare, vidare. Bryter mina vanor som pinsamt
väl korrelerar med de 86-åriga änkornas och rör mig ute på kvällen, får en
förnimmelse av ett förut där jag står och väntar under det orangea gatljuset,
minns hur det var att leva i skenet av en gatlykta, hur det smög sig in i
rummet om kvällen och gjorde långa skuggor att drömma i. Kall näsa mot
min kind. I skymningen flockas kulturkoftorna kring Björns Trädgård, strax
därefter smyger nästanfjortisarna i för tunna kläder. Vi stannar ute hela natten.
Hamnar nästan i nostalgikoma när vi går förbi porten till den gamla rocklubben,
minns du de som satt och skrev ovanpå högtalarna, så fnissar vi, ja de man ville
ligga med, men inte prata med. Det hysteriskt skarpa ljuset i tunnelbanan kan
inte dämpa mig, jag ler hela vägen hem. Att ligga på en äng av rosa kattfot i maj.
Ta rygg. Tar mig samman. Går vidare, bredare, trappar upp och bryter ner.
Fotsvettsskorna däckar mig, förstår att luktsinne betyder att förkylningen
äntligen är förbi, kroppen svämmar över av alla nya blodkroppar, hjärtat slår jämt,
jämnt och ständigt, jag hör inte tvivlet ropa längre, pulsen hamrar. Det eviga
hamrandet. Jag har den permanenta guldpennan dold i handen och ritar ett hjärta
på spegeln i hissen. 46 nästan fjorton


publicerad i Papi #14-15

drömhästarna

Jag tog mitt förnuft till fånga,
och rätade in mig i ledet.

Gjorde som de andra, mina vilda dagar och mina vakna nätter,
nätterna som aldrig syntes ta slut ledde mig in på vägen. Varför
inte tjäna pengar på det man ändå gör. Jag är vaken på nätterna,
och jag är ju den som får skrikande bäbisar, argsinta byrackor och
irrande sjuka att lugna ner sig. Jag sitter tyst och stilla och de somnar.

Den första var konstig, så mycket liv och död på samma gång, att
tillbringa nätterna på en stol bredvid en människa som håller på
att ta slut. Har du sett huden, färgen på en döende?
Visst vi skall alla dö. Men när den är nära förestående,
det är inte samma gulgröna som hos inomhusgamlingarna, de som aldrig
får frisk luft, den vaxlika, lite flottiga huden som stramar och skimrar.
Jag pratar om den lite halvsvullna, mittemellan rött och grått, där man
inte vet vad som är högt blodtryck eller ren nekros. Att sitta nätterna
igenom och lyssna på andetag som när som helst tar slut, fick mig inte
att uppskatta livet mer. Jag sjönk djupare in i natten bara, mörkret var
inte bara ogenomträngligt, det var överallt, de små nattlamporna, vysslade
som bortflugna undulater när hösten kröp in.

Han gick bort i gryningen, så där som små gubbar gör, vi hade delat en
cigarett nån gång ibland innan han slutade sitta upp, han fäste sina blinda
ögon i hörnet ovanför gardinen, drog ett djupt andetag och sa " TacK Jesus!"
lång paus och han sög lungorna fulla av cigarillrök och just som man
trodde  att han somnat och skulle plocka bort den brinnande cigarillen
ifrån honom öppnade han munnen och fortsatte, "FÖR DEN GODA CIGARREN."
R:en rullade ut över rummet som åska och jag förstod, att en gång var det kraft,
det hade jävlaranamma varit liv i gubben.
Sen grät han och kupade händerna "Jag var tvungen att lämna henne, Jag jobbade
som galärslav och jag lämnade henne."

Jag fick ingen ordning på hans berättelser men hans händer darrade och
tårarna rullade nerför kinderna fulla av gammelmans pormaskar med stora
svarta huvuden. Jag frågade om jag fick klämma en, den var oerhört iögonfallande
och jag var tillräckligt ung för att inte låta bli. Han blev tacksam, inte ville han sitta
där blind och full av pormaskar i ansiktet. Sen drack han kaffe och dog av ett blödande
magsår. Han var min första döing, vi tog farväl av honom, nån öppnade fönstret
för att släppa ut själen, den tog väl spårvagnen ner till stationen och vidare med tåget
till Mariestad där den stora granen var. Den han brukade sova under innan han kom hem
till familjen efter sina resor, som rallare och sjöfarare. Han berättade att den var stor
som ett hus, trygg och varm för grenarna gick ända ner till marken, men luften var ren
och klar och även om man var skyddad mot regnet, kunde man se stjärnorna blinka
högt där ovanför. Han var den förste döde jag rörde, jag la min hand ovanpå
hans knäppta händer, de såg så tomma ut utan cigarillen, som utan mening. Efter det
rullade det på, jag började få jobb att sitta hemma hos folk, jag behövde inte göra
mycket, kom dit i mina snyggskor, tog av mig dem innanför dörren smög i strumplästen
genom tysta rum fulla av minnessaker, som folk från Öland som fyller sina hem, vi håller
hårt i våra minnen. Våra barn springer vind för våg men våra hem är fyllda till bristningsgränsen
av minnen vi glömt, men inget damm stiger över våra trösklar. Ett rent helvete är viktigt.
Det må vara varmt men det är jävlaranamma rent. Smutsiga grytlappar visar vilken dålig
människa man är. Jag satt i ensamma hem och vakade över folk som inte kunde sova själva.
Efter ett tag kunde jag börja urskilja när drömmarna kom, kunde höra dem knacka på
ytterdörren och försiktigt tassa över mattorna, trasmattor och heltäckningsmattor samma sak.
Som pyttesmå hästar skrittade drömmarna in, ibland med högt huvud och lyft svans,
en del gick och slängde med huvudet från sida till sida, frustande, jag satt still och nickade
sakta åt dem. Vi blev vänner, jag och hästarna från Nattens Cirkus, man visste aldrig vad
de skulle hitta på, ibland sprutade de eld, någon la sig bara ner och tvärdog, det var en
kort natt.

Jag visste att jag aldrig skulle följa i min farfar Sjökaptenens fotspår, jag skulle stanna på
den här platsen, aldrig röra mig utanför stadens gränser, aldrig åka under en regnbåge
på Stilla Havet, jag skulle inte lifta från kust till kust, jag skulle stanna här och se på folk
som sover, kanske grät jag, kanske satt jag still och såg värmen försvinna. Varför låta
bli att göra det man är bra på. Detta var vad jag kunde, vad jag kan, sitter här på mitt
rum på äldreboendet, medicinen kryper i benen, jag hör hur grannarna andas i natten,
hästarna trippar förbi i korridoren, jag öppnar dörren sakta och tittar ut, den ljusblåa vänder
sig om och tittar mig i ögonen. de stora vackra ögonen som bara jag får se.



Publicerad i Papi #14-15