VÅRMARKNAD

det blir jag ett bord mina armband vårmarknad

på Mitt Möllan den 26-27 april
härligt

men en lycklig idiot

fötter, måsarna dansar på taket, det låter som de slåss, men det kan ha med våren att göra, katten lägger sin tass så försiktigt på mig och hjärtat smälter, att veta hur man gör för att vara varsam, man drar in klorna, och biter inte så hårt, det vackra levande livet, i Malmö smyger sig murgrönan upp i träden, överallt, i Mörbylånga fanns ett träd, bakom konsum med murgröna, precis innan/söder om dungen där göken gal i maj, jag gick många varv därunder med den svarta glada hunden, men aldrig att vi såg den kokoande fågeln, det skarpa vinterljuset, vårvintersolen norröver, har ett annat mjukare utfall härnere, omfamnad av det mjuka smyger jag mig genom stadsdelen i de nygräddade brödens varma ångor, såg en filminspelning häromkvällen, såg blinkande piketer igår, här finns allt, och de vänliga samariterna cyklar på ljusblå cyklar mellan hit och dit och allt är förgängligt allt är vackert och allt är nu. Nu. Nu. Nu.

jag har fått smak för förgängligheten, allt är hö, alla ska vi dö, men det är ganska mysigt när man lever

Hoppsan hejsan lillebror.

Jag närmar mig den absoluta nollpunkten
sånt som bara riktigt dåliga människor gör
det som får folk att avbryta turneér
men en inställd spelning är också en
spelning

och jorden fortsätter snurra
solen har sin gång

detta är absolut
ingen svanesång

Lördag

Varje gång jag tittar ut genom
fönstret, möts jag av nya former
på människor vid busshållplatsen,
röda kappor, svarta jackor och
pyttesmala ben i blåa jeans.
Bussen virkar sig genom trafiken
och barnföräldrarna styr stegen
tvärs, över torget till det lilla
caféet, vagnar i lördagssolen,
cyklande vingliga barn med
cykelhjälm och en förälder snett
bakom sig, under vägarbetet hindras
trafiken och på nätterna störs jag
inte av räserbilar och polisljus.
Farbrorn med tjocka magen och
långa ben och det rödbrusiga ansiktet
(och den fullkomligt oförståeliga dialekten)
har samma risiga vita frisyr som sin
lilla skabbiga hund. Hunden går utan
koppel och hoppar in bland vårblomstren
och bajsar, längre bort i hundgården skäller
de arga hundarna på varandra. Duvorna flyger
och ljuset slår om.

Instinkt - döda.

 den här snubben är mördarkatten, han är smärt och fin, gapig och vig, och lämnade tydligen gåvor till sina förra människor i form av döda smådjur, man tänker ju inte så ofta på husdjur som GULLIGA MÖRDARE, men det är dom ju, katters totala brist på takt och ton är ganska befriande, glor på en som VADDÅ? och så dessa lena magar, den totala gulligheten, det mjuka varma,  det hade tillochmed gjorts studier på att spinnandet påskyndade mänsklig läkning, bara det är rätt häftigt, den här snubben spretar med benen rakt ut och spinner och dreglar och vill därifrån samtidigt, när man håller honom, och han anfaller brev, om man inte är hemma när posten dimper ner, då får man skylla sig själv, är man hemma då kommer han och gapar och talar om att posten kommit, så man kan plocka upp den från golvet, är man inte hemma händer det att han tröttnar på att den ligger där och skräpar och attackerar den, fullt naturligt beteende, för en katt, igår när jag kom hem låg ett viktigt (ja det såg viktigt ut) brev halvt uppätet på hallgolvet, idag hörde jag hur det prasslade i posten i hallen och jag röt allt vad jag kunde åt katten, dock var det inte katten utan hyresvärden som var hemma och öppnade sin post, han blev lite snopen när jag gapade på honom

som ett barn sover han i min famn om natten

sitter nyduschad i sängen med
randiga underbyxor och en vit behå
där kupan blivit för stor, magen
är numera mjuk och väller över
byxlinningen, benen är torra och
tårna går i en vackert rödlila nyans
Jag tittar på magen och tänker, ja
den skulle kanske kunna krympa lite
med situps, tänker på arbetarlitteratur
hur kroppen beskrevs under skörden.
den första tiden av ständig smärta
vid de nya rörelserna och de krävande
arbetet. Och hur musklerna mot slutet
var stelnade i det hårda, härdade former.
Allt är formbart men inget är för
evigt, vinterkroppen, den fattiga, andas
solljus och snuva, jag cyklar hem
i kvällen och tänker att det är lättare
att se de olika träden i en skog
urskilja grenar stammar blad och
barr, än att bara ha ett ynka träd
att glo på. Mångfald berikar, och jag
låser fast den bruna cykeln vid trapp-
räcket och går upp i lägenheten där
jag möts av två, upprörda, inneboende,
den ene skäller ut mig. MJAU MJAU
MJAU MJAU MJAU. den andre glor
lömskt mot mig och när jag närmar
mig honom för att hälsa vänder han
sig demonstrativt bort.
Life goes full circle, den man älskar biter man.
och jag älskar dig bara när du gör som jag
vill
     som ett barn sover han i min famn om natten

Ja tack, hjärna.

vad är en hjärna
en klump
en grå och slingrig sak
ett slem
ett fast och prydligt mönster
det är gångar
labyrinter
osynliga vägar
en svag stötdämpning
och ett bräckligt kärl
där tankar flyga fort
och ord hakar sig fast
och jag älskar detta monster
detta underbara rum

katten sätter sig vid matburkarna
och glor stint på mig
det är dags nu
en kommunikation som får mig att le
och småprata lite med honom
det är viktigt med språk
med kommunikation
med möten
med gemensamma punkter

våra hjärnor borde vara
världens största beröringspunkt
mötas i en mindmelt
och göra världen god
inte som Borger
utan som fjärilar, fiskar i ett stim
där man känner av de andras rörelse
tankar

tankarna fastnar
slå inte på hjärnan
den är så ömtålig
och den behövs
hela tiden

Vem är Nietzsche?

Jag tror alltid att alla är roligare, än de egentligen är, jag tror också av någon anledning att jag är mycket snyggare än jag senare upptäcker att jag är, men i stunden är jag både vacker och har roligt.
Jag gick för att se feminister idag, andra feminister, inte bara mig själv i min egen kamp.

Solen sken och jag hade knallrosa ben, jag tittade på alla svartklädda, de väldigt unga med ingen koll på hur man tar hand om sig, barmagade, rökande, tajta och vackra, så självklara i sin tro. Barnföräldrarna, pappor med vagnar, de glada barnen som slet av sig jackor och sprang runt runt, barnen som slogs med vattenledningsrör bakom ett hus med liv och lust. Det var dem jag avskydde när jag var ung, när jag tog kampen och konsten på högtidligt allvar, nu är det dem jag gillar bäst, barnen som skiter i vad vi gör, hen som la sig i gruset och samlade stenar i en storlek, den lockige i vagnen som sög sådär hårt på nappen och glodde stenhårt på mig, strax innan den föll i sömn. De gråhåriga, hela och rena och inte alls så bakis som de rufsiga yngre, de nonchalanta männen med systembolagspåsar och smala ben och lite sjaviga tjejerna. Malmö sägs vara ett starkt feministiskt fäste och jag tänker att det syns, ingen verkar ta hand om sina kläder eller skor, puritanen i mig dör av alla feta hår. Kvinnan som ropar att hon har judiska vänner, med nära till gråten i rösten, en annan säger att det är inte frihet när folk ger sig på mitt religiösa val, jag kan välja själv, saker en sekulariserad medelålders dam inte tänkt så mycket på, det är bra att få tänka, inkludera, den finaste lilla tanten, knappt en tvärhand hög, med röd keps och röd kappa kommer stolpande med sin rullator i solskenet. Åh tänker jag, vad fin hon är, tror givetvis att hon ska vara med i tåget. Ser sedan hur hon försöker komma fram genom folkmassan av pratande grupper med ryggarna till, hon var tydligen på finpromenad i parken och överraskades av en folksamling.

Det pratas högljutt om att ta tillbaka makten från patriarkatet, va tänker jag, Har vi någonsin haft makten? Kropparna förråder oss och upplåter sig villigt till allehanda inneboende, sen står man utsliten utbränd och trött och undrar vad som hände. Självförsvar, vill jag behöva det? Jag vill få vara dum och omogen och inte räkna ut snabbaste vägen hem, vill inte slinka in genom porten och tjonga igen dörren så ingen kan råna mig, jag vill få vingla genom mörka natten med musik i öronen utan att nåt rovdjur står berett. Jag vill gå genom parken i en röd kappa. Jag vill höra vad ni säger.
Längst fram stod de med marschklara ben och megafoner, jag tyckte det var oerhört roligt och underfundigt att gruppen skanderade "Vem är Nietzsche?"  ett djup och en humor som tilltalade mig.
Tyvärr hörde jag ju fel och det de sa var " Vi är FEM I NIS TER" , men för en stund kände jag mig inkluderad, i en varm välkomnande humoristisk gemenskap, sarkastisk och vass som ett gång tanter.
Sen gick jag hem. pallar inte med att trängas, men solen sken min näsa fick eksem och jag har knallrosa ben.

Föda barn, en skitsak.

Föda barn, en skitsak.

Jag har haft lätt för en sak här i livet, allt annat har varit svårt, tungt, omständligt och vedervärdigt, men en sak klarade jag galant. Som om jag var född att göra detta, föda barn. Överallt beskrivs detta göromål, denna kvinnosyssla, som svår och hemsk och folk dör, i hela världen är det många som inte får hjälp eller vård eller är för unga eller bara spricker skrikande från kant till kant. Men det gjorde inte jag, det var skrämmande och det var hemskt och det gjorde ont, javisst. Fast vad är fyra timmar med lite lustgas, i det långa loppet? En skitsak.

Ja det var en skitsak, för mig, det gick bra, jag följde med, kroppen styrde och jag lutade mig tillbaka och överlämnade mig själv till naturen, inte kämpa emot, inte försöka förstå, inte styra, bara vara. Det är min gåva, det jag kan, andas. Det sista lilla trycket när man spänner musklerna och känner hur det ploppar till, en liten människa, glider ut, som en hal tvål, euforin, maktfullkomligheten, detta kunde jag, detta gjorde jag, femton minuter senare känner man, hah det här var väl ingenting. EN GÅNG TILL! som ett barn som ryser av skräck efter att ha blivit skrämd, men ändå viskar upphetsat, en gång till.

Så i det stora hela, var att föda barn en skitsak. Självklart kommer genast någon och säger att så kan jag inte uttrycka mig för tänk på alla som tror att det är så enkelt, tänk på alla som har hemska förlossningar och tänk på dem som går sönder på de som inte kan, på de som gör abort, som om jag som kvinna är allas morsa och måste tänka på hur alla reagerar, så ingen blir ledsen, ingen blir kränkt, ingen hamnar utanför. Kvinnor ska alltid behöva ta ansvar, ärligt talat, jag skiter fullkomligt i det. Du kunde lika gärna ha varit en man som räckt upp handen och sagt, Men jag är ju en snäll kille jag våldtar inte, jag blir ledsen när du blir rädd när jag går bakom dig i mörkret, tänk på mig. 

Jag skiter i dig med.

Mina förlossningar var ljuva, enkla underbara, jag har fött två friska fantastiska barn, och utslaget över de tjugo åren var förlossningarna en skitsak. Jämfört med sovande barnafader, gnälliga människor, rädsla, ensamhet, gallsten, järnbrist, depressioner, flytt, bli bedragen och frånskild, lämnad ensam med barn, barn med vattenkoppor fyra veckor i februari, alkoholistpappa som flyttar hem till en, gallsten, gallstensoperation som går åt helvete, morfin, försöka hålla sig väl med exet och hans nya fast jag bara vill kräkas och måste vara undergiven så inte han blir arg och det blir jobbigt för barnen, hålla mig undan, inte störa, inte störa, gråta, inte störa, vara fattig, hånad, utskrattad, tonårstjafs, dyra vanor, snorkiga bortskämda barn som behandlar en som skit eftersom man inte säger ifrån och bara vill vara glad när man träffar dem. Tja då kan jag faktiskt kosta på mig att säga, att föda barn var en skitsak. I det stora hela.