Det är jag, Malin.

Östra Småland 1979 foto Janne Hansson

Jag välter

eller för att citera Trazan Apansson: Kväv mig med din kärlek Morsan, langa hit rågummisandalerna.

En bit av mitt hjärta

 Det var 80-tal, Bette Midler sjöng Beast of burden ochTina Turner vrålade om vadfan har kärlek med det här att göra, vi flyttade från HSBlägenheten där vi bott grannar med BIR-G-ERRRR och JE-A-NETTE, och sprungit upp och ner i den skramlande spiraltrappan som sände vågor genom betonggolvet. Ett hus vid Alvaret, på kanten av landborgen, vid en liten grusväg parallellt med mittenvägen. Längst söderut låg det bruna huset som den unga veterinären bodde i, hon var upptagen. Sen kom Jeans (uttalades Gin) lilla bungalow, hon var morsa till Stefans pappa som var bonden rakt västerut, det låg en åker oss emellan, och ibland såg vi lilla Stefan komma rusande över åkern i stora stövlar, och ibland rymde de unga tjurarna från "gay-farm" som låg lite länger ner i Mörbylångadalen, de sprang glada i solnedgången så de bruna bönorna skvätte över den bördiga jorden. Sen kom vårt lilla hus, ett litet vitt, som pappa renoverade så omsorgsfullt, det blev självklart färdigt straxt innan vi flyttade därifrån, som med de andra husen vi levt i. Bagarns barn bla bla bla. Mamma köpte snus i affären och spred runt stenmuren som avgjorde tomtgränsen så att eventuella ormar skulle andas in och sen sprängas utanför vår trädgård. Hon sparade stora hobbar med prästkragar, satte stängsel runt pionerna och odlade citronmeliss under det enorma päronträdet. Grannen i huset intill oss var Alice, hon bodde ensam med sin lilla feta tax Pysen, varje morgon gick han en runda längs vår lilla grusväg och gick in till alla grannarna och hälsade på, som en liten försäkringsrunda, alla var kvar, sen gick han hem till Alice och sov och snarkade. Alice gick runt i sin mans gamla avlagda kläder, blandat med sina egna, det var byxor koftor kjolar kepsar, så där som folk som bara tänker praktiskt klär sig, inget får förfaras allt skall användas, som en liten kurdisk tant gladde hon oss med sin avslappnat ärliga fattiga stil. Hon hade fina blommor. Bredvid henne längst bort vid korsvägen bodde Olga, detta var det tredje huset som Olga byggt som änka. Hon hade pondus och självklarhet som bara en bildad och priviligierad kvinna har. Hennes man hade varit bankdirektör och dött av en hjärtattack runt femtio, hon var nu nästan hundra, hennes son hade gått bort på samma sätt som maken. Hon bjöd ofta hem pappa på lite whiskey under förevändningen att han kunde hjälpa henne med nåt byggrelaterat. Hon hade bokmärken i pärmar som var över hundra år gamla, min lilla syster satt där och bläddrade allvarligt och fick lyssna på historier om Gûnter Sachs och hans Mirja som brukade semestra i Olgas kompis öländska hus, då bodde kompisen hos Olga.
Eller favoriten när Olga var liten och hoppade hopprep i gruset och brukade stirra på när Bergmans lustige pojk vinglade förbi på sin cykel, ja det var alltså Ingemar Bergmans pappa.
Tvärs över den lilla vägkorsningen köpte senare Samuel Fröler sig ett litet hus där han tillbringat många somrar,livet slumpen är fantastiskt roligt ibland. Men då hade vi för länge sedan sålt huset och dragit vidare, ja jag hade till och med flyttat hemifrån. Vägen vänster-västerut ledde ner till Gyngeby, där den lille bondpojken bodde, norr om gården bodde en familj med stora söner som tränade burnouts med gamla bilar i sommarnätterna, på vägen som leder till den lilla källan, dit där drottning Victoria åkt för att se var mirakelvattnet kom ifrån, det som skickats till henne när hon låg sjuk i Italien och inte blivit frisk förrän någon gett henne vatten direktimporterat från södra öland. När hennes hästoch vagn kom fram till den lilla källan låg där en liten öländsk kvinna på knä och skurade trasmattor. Svänger man höger här åker man i en lummig allé tillbaka upp i byn, mot kyrkan, där kom vi körande en kväll i skymningen där Lisa Lång och Kalle Kort gick på varsin sida av en jättestor sugga, grisen hade varit på äventyr och nu ledde paret henne tillbaka hem i en kärleksfull lunk. De var riktiga ursprungsbybor och hade konfirmerats tillsammans med min farmor, alltså födda året Titanic sjönk. Kalle hade fått en smäll av en häst som barn och ansiktet var stelt på ena sidan, han var en liten krum gubbe och bilden av dem i lövverkets skuggspel, hon i klänning och förkläde och han i sin slitet ljusa blåblus och lilla gubbkeps bredvid den stora grisen, vaggande förbi kyrkan, är en bild att stilla värna. På högra sidan, alltså precis söder om kyrkan bodde, vad vi skämtsamt kallade för Nazisten, det blir så när den enda trädgårdsutsmyckningen är en stor jävla bronsörn med utfällda vingar, man kan liksom inte låta bli, jag har för mig att det var han som varit cykelhandlare, kan ha fel, men cykelhandlaren hade iallafall varit så fiffig att han importerade cyklar sen skruvade bort cykelmärkena och satte dit sina egna. FÅKEN, snabba som vinden, det var den öländska cykeln, fåken är den stormen som far runt på vintern och föser snön över slättlandet, oftast fastnar snön i drivor på vägarna och när det sen skottas blir det meterhöga vallar och när man kör i dem en stjärnklar natt, med den mörka himlen ovanför sig och snöväggarna omkring sig, då är det lätt att tro att man är ensam i världen, och alldeles lycklig.
Väl uppe vid kyrkan, mittenvägen svänger man söderut kör några meter kommer till Resmo krukmakeri, svänger vänster ut på Alvaret, det är vägen till östra sidan, längs den vägen kommer man förbi ett kärr och ett ställe där det vinterfodras rovfåglar och där turistbussar stannar. Inte som den underbara busschauffören på 103an som körde in till kanten på högbrodelen och vände sig till passagerarna och sa Titt nu KÄRRINGA så ska ni få se på nåt!!! och pekade över Kalmar sund och solen som blänkte vitt i vattnet och Mörbylånga längst ner i horisonten. Jag håller med honom, det är världens vackraste plats, den varma vinde som blåser tankarna ur hjärnan, huden som stramar efter timmar i frisk luft, sömnen man sover, det tar ett dygn att sova ikapp innan man vant sig vid den syrerika luften. Den är mitt ursprung mitt eviga hem och min längtan.
På rastplatsen på vägen mellan Resmo och Stenåsa, har det  nu byggts en offentlig toalett, en jättefin, dyr, alla gubbar rasar, det är den dyraste TOALETTEN på hela ÖLAND, väser de i kön till tipsinlämningen så snuset yr ur deras grova käftar. Jag tycker att den är underbar. Åkt dit, gör det.
Upplev Öland.