Jag roar mig och ser framtiden komma.

ett grått linne har hon och jag klipper ihop figuren som zoomas in nedifrån och upp, det är en kvinna, stark kraftfull, som klivit upp ur vattnet, som återfötts, inte som ett våp som fötts ur havets skum av någons förspillda säd, inte för din skull, utan för sin egen, hon valde att överleva, att komma tillbaka, de tre sista minutrarna av filmen Gravity får mig att vilja skriva en hel bok, om kvinnor, om att vara stark och svag, att leva, att ha otur, av att överleva, och välja liv igen, om återfödsel och kärlek, tammefan

ett nyår

det var ett nyår, precis i mitten av ett decennium i slutet av ett århundrade och i ett förhållande som var över, en fest med alla våra vänner, släktingar, klasskamrater och barn, mannen med Lappsjuka som tillbringade dagarna i en trea i Tensta med att röka och skriva på sin dator och jag stod i det mörka köket och tittade ut över musikhögskolans baksida och stadiontornet, vi önskade varandra gott nytt år, lite håglöst sådär i avskildhet från de riktiga vännerna, sen gick jag med en av tjejerna till en fest, där den där konstiga killen stoppade gafflar i näsan, sen låg vi med två killar från ett band, hångel är alla sorgers bot, att släppa taget med läpparna mot hud så tunn att man känner blodet, glädjen i ett rus, småbarnsmorsa på rymmen, sörjd och saknad av mig mest

igen och igen och igen

TRAMS!

jag har nu en lugn och fin tid framför mig och mina rödkängade fötter
vill passa på att påstå att Julen är precis likadan för de ensamma som fredagsmys, det finns ingen skillnad i ensamhet, det är bara sånt som folk som aldrig varit ensamma tror

en hädisk tanke har jag förstått
men det bekymrar mig föga
jag har nya skor, det är sånt jag bryr mig med
glad fredag på mig

en katt en katt

ett kungarike för en katt
hela det här året har varit Kattresan för mig
fick grabbarna i januari
har gosat mig genom dagarna
haft ont i hjärtat
av att vara ifrån dem
hur kan man gå iväg när den ene har pipit
så mycket att rösten är sprucken
vi ligger huller om buller i en hög i sängen
och nyss läste jag, att en spinnande katt
gör en frisk, se där, jag är inte så dum ändå

Hells Bells

Hells Bells
så tiden springer iväg
allt jag vill ha i julklapp är en dirndl
det är allt

månen hänger full utanför mitt fönster

Det hänger en fet måne över sankt Knuts lilla torg, min adventsstjärna skimrar i regnbågens alla färger, jag har kurat skymning med den varma katten som låter som en båtmotor, tredje advent och jag sover fortfarande så mycket, och jag undrar när jag någonsin skall vakna, som en slumrande törnsros i ett hus med för små fönster, jag var tvungen att gå ett varv runt huset, jo det är faktiskt så, att de nya fönstrena är för små, jag gick förbi de vackraste tegelhusen igår, när jag släpade hem mitt nya skrivbord i mörkret, hjulen på det lilla bordet gled så lätt över de blanka terracottafärgade fyrkanterna, jag sätter upp nya mål, när jag har ett skrivbord, då kan jag jobba, nu har jag lagt ut mina arbeten, de ofärdiga och de stirrar på mig och jag tänker, när jag har en fåtölj, då kan jag arbeta, det är tredje advent, det nya året, ja eller den tionde månaden, beroende på när man räknar, katten skriker i hallen, jag läser en bok om vatten och väntar på när någon ska dö, man kan inte skriva en bok om det lugna insjövattnet och två barn utan att vänta på en olycka, tänker på alla de steniga åarna i småland, som jag paddlat mig igenom under barndomens somrar, rödbrända lår blå irisar i strandkanten och myggor blinningar och knott till kvällen, jag tänker på morfars stövlar och huvudvärken man får när åskan gör sitt intåg över det småländska höglandet, det hänger en fet måne utanför mitt fönster, som så många andra gånger.

en sång om sorg självömkan och sanningen

jag ligger med gråten precis under huden

i såret där katten rev mig rinner genomskinlig vätska nerför halsen

men jag gråter inte

jag har stängt av

och stängt ute alla, plockat bort allt

jag ligger i ett hyresrum med två katter och lyssnar på när ambulanserna far förbi

det är jag som själviskt sprider sorg och sjukdom

som gör det oförlåtliga

jag som trodde att jag hade frikort efter allt hemskt som gjorts mot mig

har dödat kärleken och stuckit barnen i brand

och ligger här och tycker synd om mig själv

det är jag som är monstret och jag vet det

inget friskt monster

jag vill inte tro att jag har gjort detta mot dem med flit

men hur ska man annars tolka det

min oförmåga att ta itu med det jobbiga det viktiga det allvarliga

min förmåga att stänga av och fly

min barnsliga föreställning att det är jag som betalar

hur kan jag räknas som människa när jag gör så här

mot dem jag älskar mest

älskar jag över huvud taget

har jag ens ett hjärta

det är jag som är monstret

Tengil, Katla, Katlas eld och jag är Katlagrottan

och min själva andning bränner livet ur folk

jag försöker ta mig ur situationer, och förvärrar allt

förstör allt, förstör för alla

alla åren i exil

alla tårar som jag gråtit

all oro som jag känt

har jag stjälpt över på nån annan

jag måste bort jag måste sona jag måste göra allting bra

men det blir aldrig så, det som är sönder

blir aldrig helt igen

och jag fattade aldrig hur jag gjorde

hur det gick till, jag var så inne i min egen smärta min egen längtan

ja, det är jag som är monstret

det är jag som förstör

jag var livet nu är jag döden

jag är död och jag är dum, det blir aldrig bra igen

regnet stormen bankar på mitt fönster

det blir aldrig

förlåtet