Fashionstatements bland tegel och betong

Här går rakryggad,gråhårig gretagarbotant med
axellång page och tvärklippt lugg
i svarta solisar och svart onepiece med skärp
förmodligen en gammal unisex från Sighsten Herrgård
med långa steg mot Icaaffären på hörnet
den som drar ner plåtjalusier för att skydda sig mot
inbrott om kvällen, stadsdelen stänger sina ögon.

Självskade anorektikern vandrar klädsamt blek med näringsbrustet hår
i en gloria kring ansiktet
den fina jeansklänningen utan ärmar visar brutalt 
de sedesamt krisskrossade röda armarna
lyser likt ett ex i marginalen
eller kanske den alkoholiserade
blinde knivkastarens sista kvinna

Jättetjocka kvinnan med smak för färg
har slängt på sig leggings i vinrött
en svartvit klänning med släp och en lilaskimrande
liten bolerofrån nåt gammalt bröllop att dölja överhänget med
och avslutat med det feta musbruna håret i en slarvigt uppsatt knut

Där sommaren har lamslagit gatorna
vandrar de omkring
mammor med nakna trinda bäbisar, 
kryckorna, folket med tumbleweed på huvudet,
de som huserar i skuggorna
haltande över det nysådda gräset
och försiktigt hoppar i de platta sandalerna
över den nerrivna varningstejpen

Här möter vi aldrig fotograferna som
dokumenterar trender, klädstilar
eller mode, de borde ta en tur med 172ans buss

Hönor springer som om de har tre ben
rullar, vaggar, kroppen rör sig i en cirkel
från foten till huvudet till andra foten.
I en spiral rör de sig framåt, större och
vidare som ett parkinsontextat vykort

I de halta och lyttas stadsdel, den där gud släppte
tonvis med orange tegel  i en hög på marken
och sa föröken eder, sitter de ljusskygga hemmasönerna
på internetcafeet slash solariet och spelar bort de få 
varma sommardagarna, de långhåriga i skinnvästar
sitter magentabrusiga på ölsjappet bredvid och röker
ut det sista av dagen

De plattfotade fistulakvinnorna sveper 
sakta förbi och lämnar endast en varm doft
av inkontinensskydd.

Jag bor hellre i miljonprogrammens hus
med stora fönster som släpper in ljuset
och hör grannen prostatakissa om natten
än kurar i nittitalets klumpiga block med lågt
i tak och små energisparande fönster som 
släpper in så lite ljud och ljus att invånarna
lider av ständig D-vitaminbrist

Surdeg och rättrådig moraltant

Jag drabbades av akut surdegighet, och handlade innan jag tänkt klart, i tunnelbanespärren springer två killar upp bakom mig och ska planka in på min biljett, jag vänder mig om och tacklar tillbaka dem samtidigt som jag skriker NEJ och plexiglasgrindarna sluts mellan oss. Typ en gång var femte år får jag hjärnsläpp på folk som springer upp i röven på mig eller rakt på och så blir jag den värsta wrestlartanten och ger en rak clothesline så de stapplar bakåt. Varför vet jag inte, men det är skönt, och kanske tänker de sig för nästa gång de ser en gråhårig svennebanan tant, räkna inte med att man tycker att det är okej. Jag betalar inte för dig, aldrig i livet. Så var min dag.