ja december

jag kände att det här blev ett riktigt bra julkort

hand-

det bästa i böckerna om Arn, är avsnitten där Cecilia syr

blir alldeles tagen av hantverk i böcker och på film, Lilla huset på prärien handlar ju till så stor del om att göra saker

Tracey Chevalier som skrev flicka med pärlörhänge, fantastisk bok, där gör de färg och målar, i en annan bok, beskriver hon nogsamt hur lapptäcken sys för hand i amerika, och hattar, hur tyger känns och olika färger

vilket leder mig till filmer med handarbete i, filmen där Sissy Spacek lagar sin sons jeans, eller filmen där Meryl Streep spelar en dam med cancer som håller på och lägger en mosaik på ett bord av skärvor från livet

filmen how to make an american quilt är helt jäkla värdelös för oss handarbetsvänner, hon bara lullar runt och har ångest, gör ingenting

just nu har jag en period där jag undersöker mitt syende, jag har sytt hjärtan jag har stickat tröjor, strumpor, drömmen är en egen quilt, som den från moster augusta eller var det från farmor? som vi spydde choklad och clementiner på på julloven, för 25 år sen såg jag utställning om just lapptäcken i göteborg, nu har livet gått varvet runt och både Hilma af Klint och lapptäcken är tillbaka, jag är fortfarande betagen

filmen om Coco och Igor, är en alltime favourite, hennes svartvita hem, herregud så vackert man kan göra

Frida Kahlo och det mexicanska hantverket, minns en saga om en mexikansk pojke med vita kläder och en sombrero från min barndom,

bokmärken med vackra klänningar, prinsessor, pappersdockor

allt leder tillbaka till det underbara man kan göra med sina händer, jag syr just nu en tunika, för hand,
vill sitta i det långsamma och inte hasta fram, även om jag både är kompetent och snabb, men det är underbart, jag bygger för min egen skull, bygger upp och fångar in

att vara praktisk, ha ett handlag, hur mormor sa att jag kanske varit skräddare, för jag satt så stilla med benen i kors, ja nog finns det mycket som jag har, rent naturligt, och det är roligt att spinna loss och hänge sig, åt att sy rakt, för hand

jag tänker på

män

den manliga blicken ändå, att kunna resa sig och gå, att inte skämmas, utan att få säga, det var bara så, lyssnar på söndagsintervjun i P1

självklarheten i att som vit man få göra vad man vill, det är makalöst, har alltid älskat JM, men hans oförståelse är hans

samtidigt har han ju genom att lämna, undvikit att föra vidare det vidriga arvet :) saker jag kan känna igen, att försöka skydda

avkomman från det som man själv upplevt som krympande, sånt som format en, eller man vill skydda sig själv från att vara monster

Vilket man inte förklarat för den det gäller, bara för alla andra, och så för man vidare skiten fast tvärtom, ja du livet

I DET STORA HELA

Jag läser Stina Wollters underbara instagramkonto, där hon en dag la ut en snoppbild som någon skickat till henne, bara så där helt apropå, hon la också upp sin svarsbild, en blodig bild på en penisoperation, snubben tyckte att hon var äcklig, och instagram tyckte att hon var helt förkastlig.

Idag la hon ut en bild på sin rumpa och ett legoflygplan, en så fin och underbar bild, för hur många av oss har inte råkat få lego både här och där, nån gång. Själv minns jag när jag hade väldigt ont mellan skinkorna och när jag kände efter hade jag en vass guldstjärnepaljett, ja det var länge sen jag syr inte naken längre, även om jag enligt adhd-principen faktiskt hatar att ha kläder på mig, jag är ingen naturist, men mer en det skaver ta bort det-människa.

Stina Wollter iallafall, hittade en bild på en smal kvinna som hade en kpist längs ryggraden och ner över brevinkastet, den fick minsann instagrams godkännande, var det för att hon var ung? Fast sen tog de tydligen bort den bilden med, då ritade hon dit en blå stringtrosa på sin legobild, nu återstår att se om det var det som behövdes för det sedliga vännerna på instagram. 

man måste töja på gränserna som kvinna

varje dag

PUSH IT HARD

IBLAND

Det händer att man får syn på såna man älskar, ibland är det den där snubben jag var för blyg för att berätta för att jag gillade honom, och kanske var det lika bra,
men det känns ändå lite extra, när man ser dem. De vackra, de underbara, folk man älskat på avstånd och såna man älskat sen innan de fanns.
Hittepå och sanning, allt på en och samma gång, det jag älskat var ju det jag såg, yta, yta är underbart, älskar det vackra här i livet, tycker yta är viktigt, samtidigt som man kan lägga in saker under ytan, som ingen annan ser eller har tillgång till, min adhd har ju gjort att inte hela jag har varit tillgänglig, varken för mig eller för andra, alla dessa ytor som jag visat, hållit fram, se det här, se inte det som är bakom, se det fina, se inte det som inte funkar, och nu får jag, sent om länge hjälp med det som absolut inte funkar, det som jag inte har, adhd är tydligen inte bara superkrafter, utan även en brist på vissa saker, jag kan inte säga att jag gråter över att talang för fotboll aldrig varit min lott, men det finns andra saker, som ärvts ner i dnat, förutom ett par fantastiska hantverksskickliga händer, händerna som mjuknade ännu ett steg när de fylldes med barnahuvuden och mjuka fötter.
Fina fötter med långa stortår, som kom från en helt annan släkt. Det är bra att blanda, Blanda ofta.



bild till vänster från elle.se

the suckiest hole

emellertid

 jag tonar det grå håret, det sägs att det inte fäster på just det, men testar ändå, kanske en liten liten skymt av blå kommer att blänka till i solljuset när jag vrider på huvudet

som en skata, svart och vit och i vissa lägen skimrande

damen på bilden inunder heter Rita Lydig
alltså inte släkt, men gift med en Lydig och man undrar ju