Det är åtta våningar, fyra lägenheter på varje våning. Huset byggdes 1957. Det bor många tanter i huset där jag bor. Damer som flyttade in innan balkongerna var klara, nygifta gladde de sig åt åren de skulle leva i perstorpsplattekök, badrum, hiss och nära till allt. Damen mittemot mig är åttiosex, innan hon flyttade hit hade hon varit inneboende, bott i bostad som arbetet höll med, bott på skola.Det här huset var hennes och makens första gemensamma hem, och deras sista. De flyttade ut hit i trettioårsåldern, men inga barn kom, och mannen fick en hjärtattack och nu har hon bott här ensam i över förtio år. Hon ringer på min dörr ibland, ber om hjälp med små saker, för mig, för henne är det stort eftersom hon är så kort. Jag byter lampa, sitter och pratar lite, kramar henne. Saker som man gör.
Det bodde fler tanter i huset när jag flyttade in för tre år sedan. Men det har blivit så, att de stryker med, går åt, går bort, en om året, under vinterns kallaste månad. Innan det långtråkiga, ljusskygga månaderna av det nya året hinner hit, försvinner de i ambulans och kommer aldrig mer igen.
Då gråter huset. I de knäppande kalla nätterna, innan någon hunnit larma, eller larmas om vad som sker, vet huset. Huset som är hemmet, hemmat, hemligheter som inte är så hemliga om man vet hur man läser. Damen ovanpå, som skaffade tv i sovrummet, hon som första året jag bodde här skällde ut mig i tvättstugan, vilket fortfarande stör mig, men jag sköter mig perfekt, drar aldrig över tiden, lämnar inget kvar. Hon frågade mig om jag hörde att hon kollade på tv på nätterna, näsa jag för jag hörde verkligen ingenting. Det brukade höras när hennes hemhjälp kom i slutet av månaden och dammsög hela lägenheten i flera timmar, det var som en påminnelse till mig och jag insåg, att det var dags att röja undan, lite. Hon slutade spela hysterisk dragspelsmusik på söndagsmorgnarna efter första året. Tack och lov. Det var lite läskigt. Men tv på nätterna, nej det hörde jag inte. Jo förstår du sa hon, Jag älskar M*A*S*H och den sänder dom klockan två på natten, så då sätter jag väckarklockan på ringning och sen ligger jag i sängen och tittar. Det var damen som blev av med en originalbok av AnnaMaria Lenngren. Jag sa att jag tycker att tv är bra. Vilket jag faktiskt tycker, och hon såg så lycklig ut. Dagarna mellan jul och nyår, blev det kallt som satan, och ännu en gång pajade vattenrören. Istället för varmt vatten kom rostbrun gegga forsande.Som att bada i Ganges. Jag höll koll på fönstret mot gatan. En ambulans stannade utanför vår port. Tunga steg i trappan. Buller buller hos damen ovanpå.
Tunga snabba steg springer nerför trapporna, det är åttiotvå steg till min dörr, cirka hundra steg till tanten ovanpå.
Vissa saker bara vet man. När man närmar sig hemmet, på återvägen när det går fortare, tanter i nerförsbacke. Änkorna i huset blir färre, det föds nya barn, gubben som röker i trapphuset går väl i pension snart, då behöver man inte irritera sig på lukten när man ska iväg på morgonen. Tjockisen som käkar GI på andra våningen och har blivit en grinig hagga, smal men inte snygg. Det finns inga försäkringar om att allt ska bli bra. Man får göra så gott man kan, hoppas på det bästa. Men man är aldrig ensam, i huset, i förorten, som gråter blod.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar