Huset som gråter

I tre år har jag bott här, i den här lägenheten, i det här huset, i den här förorten.
Jag har bott i hela mitt liv, lägenheter, hus, rum. På några ställen finns inga minnen, finns ingen anledning att komma ihåg varför jag var där, hur jag kom dit eller vad jag ville med min vistelse där. En del platser kände jag en instinktiv dragning till, en förhoppning av vad som skulle kunna hända. Förväntningar. Det var de ställena där allt gick åt skogen.
En del hus välkomnar en i porten, men är lufttäta slussar som skiljer en från omvärlden. Man måste vara mycket stark för att överleva utan syre. Åter andra hus, är dragiga och låter, gnisslar och pyser, knakar lutar och låter en hämta andan ifred. Där man i lugn och ro kan hämta andan, sitta ifred och titta ut genom ett fönster, och absolut ingenting händer. När livet inte låter men sakta, sakta vinkar och hjärtat är fyllt av kärlek. Det finns ställen där jag har varit direkt olycklig och hysteriskt lycklig på. Det finns ett hus som alltid återkommer i mina drömmar. Det med många små rum och dörrar överallt. Skrymslen för trygghet och klaustrofobi på en och samma gång.

Min längtan efter något eget.Som ett dockskåp fyllt med lånare. Hus med bilar för stora för att kunna köras in i garaget, som får stå utanför och berätta vem som är så lycklig och bor här. Hus med kvinnor som drar upp rullgardinen så att grannarna inte ska tro att man är lat. Jag syns alltså finns jag. Mitt hus mitt i natten. Det lyser hos mig och någon odugling mittemot. Det sprider sig ett blått sken från våra fönster, sträcker sig ut i mörkret och hakar i varandras händer. Jag ser att du är som jag.

När jag kom till det här huset som nu är mitt hem, för tre år sedan köpte jag en madrass och sov ensam på golvet i det stora rummet i den tomma, ekande lägenheten. Jag kan inte påstå att jag genast kände mig hemma och intog den och gjorde den till min. Ibland luktar den fortfarande främmande. Men jag känner mig trygg. Inte förvarad, inte på språng, inte på väg och inte fastnaglad. Trygg. Efter ett år insåg jag att det verkligen var min lägenhet, mitt hem, jag kunde hänga upp mina bilder och en vägg i hallen fylldes av mig och de minas liv. Jag spred ut mig. Visade att jag levt och fortfarande lever. Här är jag. Här.