De som föddes med vatten rinnande i ådrorna, de som pumpar salt och luktar fisk. De som söker sig till Saragassohavet för att föröka sig, som lever av kadaver och aldrig somnar med grus i ögonen. De som spänner sin blåa blick i dig och försöker se huruvida de ska flytta dig, krossa dig eller flyta förbi dig.
Du ser stjärten av dom, när de hoppar in i solnedgången och du, står ensam kvar på stranden. Luften fyller dina lungor och du känner tacksamt hur tallens långa bruna barr ligger under dina, torra fötter.
Att alltid längta bort och aldrig komma hem, det är sjökaptenens arv. Jag omfamnar stenen, triften, tallen, de små små myrorna. Känner solens sista strålar kyssa mig på hakan. Här sitter jag med hängande huvud, gröna ögon och silver i håret och trivs med livet. Vågorna kluckar försiktigt mot stenen och jag somnar med ett leende.
Drömmer om fiskar på torra land.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar