ett eget hem

Jag vill att alla ska ha ett eget hem en egen säng och tillgång till tvätt och dusch och toalett.
Ser hur jag själv magrar av att leva på Reinfeldt dieten, snart är jag lika smal som en nyskild förtiåring på Östermalm, känns sådär när det inte är självvalt, sitter på biblioteket en januaridag, bland käcka studenter med datorer, folk som läser folk som pratar barnen som leker i rummet med den gröna mattan och trycker sina små runda näsor mot glasdörren, jag går alltid sakta förbi där, och ler sådär som man gör, när man inte har småbarn själv och bara minns de mjuka händerna och kramarna och de soliga leendena. I de mjuka stolarna längs med fönsterbänkarna sitter vi utspridda och skriver och läser, jag har hörlurarna på mig och en serie om vampyrer i ett fönster samtidigt som jag letar efter nytt hem på nätet, varvid en doft av gammal rumpa slår emot mig, jag ser att en farbror satt sig några meter bort med en kopp kaffe, låtsar att det är kaffet som luktar, när jag går därifrån har han somnat och sitter snarkande med hakan mot bröstet. Det är han som luktar, sådär som barn gör när de ska börja torka sig själva och går runt med gammalt bajs i brallerna, varför kan vi inte ta hand om alla våra medmänniskor, varför finns det inte bostäder till alla, varför måste det finnas välgörenhet där folk ska tacka och bocka och buga, när livet kommer som en gåva en överraskning för somliga och ett tvång för andra, men fan alltså, finns man så har man rätt att finnas, pengar är ett påhitt, vi behöver bostäder, vi behöver skydd mot vädret, det borde vara en rättighet att slippa sitta på bibblan och lukta bajs. Jag fick höra historien om mannen som vägrade socialhjälp till sina fem barn, hans fru hade dött och barnen hade inga riktiga skor utan fick gå med träskor och raggsockar mitt i smällkalla vintern, när socialtanterna kom skällde han ut dem och vägrade ta emot allmosor, barnen hade säkert tagit emot det, men han höll på principer. Ett av barnen gifte sig sedan med en man, som berättade för mig om hur paketen från fattigvården med avlagda kläder som kom till jul, detta var på femtiotalet. Min farmors mamma, Hilma och farmors systers oäkta son Folke, hamnade på fattighuset när maken dog, Tyra blev till slut gift med en bonde, men sonen fick hon inte ta med sig. Är vi så historielösa att vi inte fattar, vi har inte utrotat fattigdom, fast vi skulle kunna, det handlar inte om Little Dorritt på fattighuset, utan om oss nu, och att det enda stället där man kan sova tryggt och varmt är på biblioteket. Jag blir ledsen, för jag tycker att böcker ska lukta gott, jag vill sitta i stolar som inte är nerkissade och jag kräver att alla ska ha ett eget hem så de slipper sitta på bibblan och sova. Innan vi har fixat det, är vi inte mycket till nation. Och ja det var min farfar som vägrade ta emot allmosor.