en sång om sorg självömkan och sanningen

jag ligger med gråten precis under huden

i såret där katten rev mig rinner genomskinlig vätska nerför halsen

men jag gråter inte

jag har stängt av

och stängt ute alla, plockat bort allt

jag ligger i ett hyresrum med två katter och lyssnar på när ambulanserna far förbi

det är jag som själviskt sprider sorg och sjukdom

som gör det oförlåtliga

jag som trodde att jag hade frikort efter allt hemskt som gjorts mot mig

har dödat kärleken och stuckit barnen i brand

och ligger här och tycker synd om mig själv

det är jag som är monstret och jag vet det

inget friskt monster

jag vill inte tro att jag har gjort detta mot dem med flit

men hur ska man annars tolka det

min oförmåga att ta itu med det jobbiga det viktiga det allvarliga

min förmåga att stänga av och fly

min barnsliga föreställning att det är jag som betalar

hur kan jag räknas som människa när jag gör så här

mot dem jag älskar mest

älskar jag över huvud taget

har jag ens ett hjärta

det är jag som är monstret

Tengil, Katla, Katlas eld och jag är Katlagrottan

och min själva andning bränner livet ur folk

jag försöker ta mig ur situationer, och förvärrar allt

förstör allt, förstör för alla

alla åren i exil

alla tårar som jag gråtit

all oro som jag känt

har jag stjälpt över på nån annan

jag måste bort jag måste sona jag måste göra allting bra

men det blir aldrig så, det som är sönder

blir aldrig helt igen

och jag fattade aldrig hur jag gjorde

hur det gick till, jag var så inne i min egen smärta min egen längtan

ja, det är jag som är monstret

det är jag som förstör

jag var livet nu är jag döden

jag är död och jag är dum, det blir aldrig bra igen

regnet stormen bankar på mitt fönster

det blir aldrig

förlåtet