Myten, det omöjliga, vi tror verkligen att vi gör allt rätt, det är väl varje generations dilemma likaväl som rättighet, vi ser det som inte funkade i backspegeln och säger glatt till oss själva att vi är så mycket bättre, bara för att vi gör precis tvärtom, vi kastar oss mellan ytterligheterna och glömmer bort mitten, det emellan, det jämlika. Kanske skulle jag ha koncentrerat mig mer på att jag verkligen ville ha de här barnen istället för att hänga upp mig på hur ensam jag var med dom, hur övergiven, hur soporna stank vid dörren. Det gör de fortfarande för ännu har ingen uppenbarat sig som bär ut dem av sig självt. Ack du enfaldiga kvinna. Du stackars utan nätverk som betalar allt själv. Jag minns historien om hur du kära Helena och din andra man, tävlade om vem som kunde spara mest, ni vek toapapper utav dagstidningar (en för övrigt mycket passande uppgift för dem att sluta som) och sydde ihop i små fina längder som hängde bredvid toasstolen, hur ni delade kylskåpet på mitten för att användas var för sig, gifta men skilda världar, när man klarar sig själv, när man ständigt gillar att tävla när man triggas att slåss med allt och alla, en nedärvd gen att slåss mot väderkvarnar.