Hagsätra en vårkväll

I den nästan milda vårvinterkvällen snörade jag på mig
tygskorna och sprang ut och sladdade i det grova gruset
som täckte asfalten. Hela backen ner mot centrum,
förbi det mögelluktande sopsorteringshuset, tvättstugan
som skrek av sköljmedel och dämpade hundbajskorvarnas
olika stadier av orange. Jag mötte de vanliga, Staffan
Hellstrandmannen, två meter lång med rak rygg och ett
märkligt frånvarande leende som om han inte riktigt hörde
hemma i sin egen kropp, som om atomerna monterats om,
men vad ska man göra, han går sakta blir omkörd av
HellyHansengubben som sparkar sig fram i sin rullstol och
sprutsvänger så våldsamt in på tunnelbanestationen som körde
han guldmoped och inte nåt blått på lån från landstinget.
De glittrande damerna från de vita husen precis vid Huddinge-
vägen som går med huvudena tätt ihop och pratar sakta,
medan alla observerar dem. Nu har jag sett nästan alla
tänker jag och då kommer lilla Babaji fortfarande klädd i sin
blåa vinterjacka, han lyfter inte fötterna, utan drar dem framåt
i gruset, ett parkinsonhasande med sned rygg, ständig skäggstubb
och ciggen slappt hängande i mungipan. Alltid på väg hem.

Den galne mannen på entréplanet har rökt hela trapphuset fullt
under natten, precis som vanligt, den frånskilde mannen som bor i
den angränsande lägenheten gråter av förtvivlan och säger att han
varken kan vara i garderoben eller ha någonting i den, för det sipprar
stinkande rök in genom väggen. Jag har inte sett hans barn på länge,
de kanske har blivit stora. Den galne mannen på entréplanet förlorade
jobbet för några år sedan, det var tråkigt för honom, jag såg honom
en gång utanför stället där han jobbade, han stod i dörren och rökte,
ingen kunde komma in utom rök.en. Nu ser man knappt röken av honom.
Det är inte så högt i tak här. De äldre damerna i huset kallar inte varandra
vid namn, de nämner varandra vid nationalitet, den svenskfödda kvinnan
kallas sålunda för Danskan, Finskan bor högst upp och den lilla Jugoslaviskan
åh den sötaste lilla människan man någonsin skådat, en tvärhand hög
i en liten blå täckappa, hon brukade sitta nere i porten mellan tre och fyra
på den väggfasta bänken och dingla med benen och vänta. Ett tag var
jag rasande på hennes son som tvingade henne att sitta där för att släppa
in honom när han kom hemcyklande, varför skaffade han sig inte en
egen nyckel tänkte jag. Jävla gubbe. Fast sen förstod jag, att det var det
som höll henne igång, det var det hon levde för. På söndagarna satte hon
sig på rullatorn och så skjutsade den långa sonen henne till kyrkan och hennes
långa råttsvansar fladdrade i vinden. Vi vinkade alltid till varandra men hon
pratade aldrig, jag tror inte att hon nånsin lärde sig det nya språket. Nu är
det över ett år sedan jag såg henne, sonen cyklar runt i sina shorts och tar
sen upp cykeln i den lilla hissen och tvättar noga av hjulen innan han leder
in den i lägenheten. Han öppnar porten själv nu. Nyckelbarn.

Jag stavar mig igenom de södra förorterna ä-l-s-k-v-s-j-ö-r-å-h-ö-g,
där det råder febril byggaktivitet. Fåglarna tar över alla de små träden och
bygger sig uppåt, två duvor har tryckt ner sina feta arschlen i ett yttepyttelitet
bo av björkvistar, jag tar kort på dem, de rör sig inte ur fläcken. Två dar senare
går jag förbi igen och då är duvorna väck, har bytt adress i ett huj som riktiga
Stockholmare. Livet går vidare, vidare, vidare. Bryter mina vanor som pinsamt
väl korrelerar med de 86-åriga änkornas och rör mig ute på kvällen, får en
förnimmelse av ett förut där jag står och väntar under det orangea gatljuset,
minns hur det var att leva i skenet av en gatlykta, hur det smög sig in i
rummet om kvällen och gjorde långa skuggor att drömma i. Kall näsa mot
min kind. I skymningen flockas kulturkoftorna kring Björns Trädgård, strax
därefter smyger nästanfjortisarna i för tunna kläder. Vi stannar ute hela natten.
Hamnar nästan i nostalgikoma när vi går förbi porten till den gamla rocklubben,
minns du de som satt och skrev ovanpå högtalarna, så fnissar vi, ja de man ville
ligga med, men inte prata med. Det hysteriskt skarpa ljuset i tunnelbanan kan
inte dämpa mig, jag ler hela vägen hem. Att ligga på en äng av rosa kattfot i maj.
Ta rygg. Tar mig samman. Går vidare, bredare, trappar upp och bryter ner.
Fotsvettsskorna däckar mig, förstår att luktsinne betyder att förkylningen
äntligen är förbi, kroppen svämmar över av alla nya blodkroppar, hjärtat slår jämt,
jämnt och ständigt, jag hör inte tvivlet ropa längre, pulsen hamrar. Det eviga
hamrandet. Jag har den permanenta guldpennan dold i handen och ritar ett hjärta
på spegeln i hissen. 46 nästan fjorton


publicerad i Papi #14-15