drömhästarna

Jag tog mitt förnuft till fånga,
och rätade in mig i ledet.

Gjorde som de andra, mina vilda dagar och mina vakna nätter,
nätterna som aldrig syntes ta slut ledde mig in på vägen. Varför
inte tjäna pengar på det man ändå gör. Jag är vaken på nätterna,
och jag är ju den som får skrikande bäbisar, argsinta byrackor och
irrande sjuka att lugna ner sig. Jag sitter tyst och stilla och de somnar.

Den första var konstig, så mycket liv och död på samma gång, att
tillbringa nätterna på en stol bredvid en människa som håller på
att ta slut. Har du sett huden, färgen på en döende?
Visst vi skall alla dö. Men när den är nära förestående,
det är inte samma gulgröna som hos inomhusgamlingarna, de som aldrig
får frisk luft, den vaxlika, lite flottiga huden som stramar och skimrar.
Jag pratar om den lite halvsvullna, mittemellan rött och grått, där man
inte vet vad som är högt blodtryck eller ren nekros. Att sitta nätterna
igenom och lyssna på andetag som när som helst tar slut, fick mig inte
att uppskatta livet mer. Jag sjönk djupare in i natten bara, mörkret var
inte bara ogenomträngligt, det var överallt, de små nattlamporna, vysslade
som bortflugna undulater när hösten kröp in.

Han gick bort i gryningen, så där som små gubbar gör, vi hade delat en
cigarett nån gång ibland innan han slutade sitta upp, han fäste sina blinda
ögon i hörnet ovanför gardinen, drog ett djupt andetag och sa " TacK Jesus!"
lång paus och han sög lungorna fulla av cigarillrök och just som man
trodde  att han somnat och skulle plocka bort den brinnande cigarillen
ifrån honom öppnade han munnen och fortsatte, "FÖR DEN GODA CIGARREN."
R:en rullade ut över rummet som åska och jag förstod, att en gång var det kraft,
det hade jävlaranamma varit liv i gubben.
Sen grät han och kupade händerna "Jag var tvungen att lämna henne, Jag jobbade
som galärslav och jag lämnade henne."

Jag fick ingen ordning på hans berättelser men hans händer darrade och
tårarna rullade nerför kinderna fulla av gammelmans pormaskar med stora
svarta huvuden. Jag frågade om jag fick klämma en, den var oerhört iögonfallande
och jag var tillräckligt ung för att inte låta bli. Han blev tacksam, inte ville han sitta
där blind och full av pormaskar i ansiktet. Sen drack han kaffe och dog av ett blödande
magsår. Han var min första döing, vi tog farväl av honom, nån öppnade fönstret
för att släppa ut själen, den tog väl spårvagnen ner till stationen och vidare med tåget
till Mariestad där den stora granen var. Den han brukade sova under innan han kom hem
till familjen efter sina resor, som rallare och sjöfarare. Han berättade att den var stor
som ett hus, trygg och varm för grenarna gick ända ner till marken, men luften var ren
och klar och även om man var skyddad mot regnet, kunde man se stjärnorna blinka
högt där ovanför. Han var den förste döde jag rörde, jag la min hand ovanpå
hans knäppta händer, de såg så tomma ut utan cigarillen, som utan mening. Efter det
rullade det på, jag började få jobb att sitta hemma hos folk, jag behövde inte göra
mycket, kom dit i mina snyggskor, tog av mig dem innanför dörren smög i strumplästen
genom tysta rum fulla av minnessaker, som folk från Öland som fyller sina hem, vi håller
hårt i våra minnen. Våra barn springer vind för våg men våra hem är fyllda till bristningsgränsen
av minnen vi glömt, men inget damm stiger över våra trösklar. Ett rent helvete är viktigt.
Det må vara varmt men det är jävlaranamma rent. Smutsiga grytlappar visar vilken dålig
människa man är. Jag satt i ensamma hem och vakade över folk som inte kunde sova själva.
Efter ett tag kunde jag börja urskilja när drömmarna kom, kunde höra dem knacka på
ytterdörren och försiktigt tassa över mattorna, trasmattor och heltäckningsmattor samma sak.
Som pyttesmå hästar skrittade drömmarna in, ibland med högt huvud och lyft svans,
en del gick och slängde med huvudet från sida till sida, frustande, jag satt still och nickade
sakta åt dem. Vi blev vänner, jag och hästarna från Nattens Cirkus, man visste aldrig vad
de skulle hitta på, ibland sprutade de eld, någon la sig bara ner och tvärdog, det var en
kort natt.

Jag visste att jag aldrig skulle följa i min farfar Sjökaptenens fotspår, jag skulle stanna på
den här platsen, aldrig röra mig utanför stadens gränser, aldrig åka under en regnbåge
på Stilla Havet, jag skulle inte lifta från kust till kust, jag skulle stanna här och se på folk
som sover, kanske grät jag, kanske satt jag still och såg värmen försvinna. Varför låta
bli att göra det man är bra på. Detta var vad jag kunde, vad jag kan, sitter här på mitt
rum på äldreboendet, medicinen kryper i benen, jag hör hur grannarna andas i natten,
hästarna trippar förbi i korridoren, jag öppnar dörren sakta och tittar ut, den ljusblåa vänder
sig om och tittar mig i ögonen. de stora vackra ögonen som bara jag får se.



Publicerad i Papi #14-15