nästan ett år

det har gått många dagar sen han drog
sen min pappa dog
de sista tre åren avslutade han alla samtal med
och tänk att jag lyckades sluta röka
han började röka vid femton
hade ett uppehåll på fem år
när jag var liten, sjuttitalsfarsan
sen tog han en snus och kunde inte sluta
han rökte hysteriskt

på den egna toaletten, bredvid pannrummet
där hans jobbkläder hängde
samlades doftbomben
lukten av olja och cigarettrök
en metallsmak som sitter i gommen
straxt bakom näsan

som det svarta snöslasket som sitter på
bilens stänkskydd om vintern

ibland saknar jag den
undrar hur jag ska få uppleva den igen
som en lakrits med röksmak
och isglass, krasande fyller den
min mun och sipprar ut genom näsan

sen rökte han tills han fick lunginflammation
de luxe, och fick ligga på sjukhus
så 77 minus tre blir 74 och
74 minus tjugo, det blir 54 års
rökande, mycket cancer blev det

väldigt mycket och väldigt fort

DU håller fan inte god ton!

detta fantastiska, märkliga, underbara liv, till glädje och i sorg, och samtidigt detta smygande, snirklande du är inte fri, du ska göra som vi säger, du är dum, du är dum, du är dum,

jag förstår inte alltid det underförstådda, det finns saker som jag ignorerar för jag ser ingen mening i dem, jag tänker att andra människor måste ju få bestämma över sina liv,

räcker inte det?

vi pratar om den amerikanska kristna högern med en rysning, och ser inte påbuden som drivs in som kilar i våra arma själar, du ska se ut så, kvinnor, män, bla blah blah, du måste, såhär gör man så här ska man klä sig, vita tänder, duktig kvinna, livet kan vara ett marathon, eller en kort distans, vad vet jag, jag cyklar med vinden i håret och försöker undvika att köra på stolpar

med ögon känsliga för allt

vaskarublinärdublirstor?

en disponent

inkontinent

dissident

impotent

flagrant intressant

en gammal tant

riktigt död

när vi flyttat till huset som pappa byggt
i augusti 1971 och jag hade börjat
bemästra bokstäver, ljudade mig fram
med penna på papper
innan hela Kryddvägen var täckt av
asfalt, och jag tappat den lilla silverringen
med en nyckelpiga på
innan alla golden retrivers som hette Sanna
så fann vi en enorm grön vårtbitare i gräset
den låg på sidan alldeles stel
och vi var sakletare i den ljumma kvällen

vi lade den i en ask och jag skrev ett kort
med röd penna

"LYkans gräshopa, du är iallafal DÄD"

har alltid gillat döden

ett sånt litet konstigt barn

st georges väder

idag, såg jag att magnolian i det skyddade läget bakom stadshuset hade börjat blomma
det var ruggigt väder men inte iskallt
marken är täckt av gula och blå blommor
och de rosa körsbärsträden blommar hysteriskt
den smått vattensjuka marken börjar få grön färg av gräs
och i de enorma pilträden bakom brandstationen
hängde den första skira grönskan som ett flor
brandmännen var väck
men poliserna lyste som vackra påskliljor
hästarna frustade lite på cykelvägen
och jag grät av sinnesrörelse
när de församlade människorna med plakat skanderade
Inga rasister på våra gator
när vill vi ha det?
NU NU NU!

men en lycklig idiot

fötter, måsarna dansar på taket, det låter som de slåss, men det kan ha med våren att göra, katten lägger sin tass så försiktigt på mig och hjärtat smälter, att veta hur man gör för att vara varsam, man drar in klorna, och biter inte så hårt, det vackra levande livet, i Malmö smyger sig murgrönan upp i träden, överallt, i Mörbylånga fanns ett träd, bakom konsum med murgröna, precis innan/söder om dungen där göken gal i maj, jag gick många varv därunder med den svarta glada hunden, men aldrig att vi såg den kokoande fågeln, det skarpa vinterljuset, vårvintersolen norröver, har ett annat mjukare utfall härnere, omfamnad av det mjuka smyger jag mig genom stadsdelen i de nygräddade brödens varma ångor, såg en filminspelning häromkvällen, såg blinkande piketer igår, här finns allt, och de vänliga samariterna cyklar på ljusblå cyklar mellan hit och dit och allt är förgängligt allt är vackert och allt är nu. Nu. Nu. Nu.

jag har fått smak för förgängligheten, allt är hö, alla ska vi dö, men det är ganska mysigt när man lever

Hoppsan hejsan lillebror.

Jag närmar mig den absoluta nollpunkten
sånt som bara riktigt dåliga människor gör
det som får folk att avbryta turneér
men en inställd spelning är också en
spelning

och jorden fortsätter snurra
solen har sin gång

detta är absolut
ingen svanesång

Lördag

Varje gång jag tittar ut genom
fönstret, möts jag av nya former
på människor vid busshållplatsen,
röda kappor, svarta jackor och
pyttesmala ben i blåa jeans.
Bussen virkar sig genom trafiken
och barnföräldrarna styr stegen
tvärs, över torget till det lilla
caféet, vagnar i lördagssolen,
cyklande vingliga barn med
cykelhjälm och en förälder snett
bakom sig, under vägarbetet hindras
trafiken och på nätterna störs jag
inte av räserbilar och polisljus.
Farbrorn med tjocka magen och
långa ben och det rödbrusiga ansiktet
(och den fullkomligt oförståeliga dialekten)
har samma risiga vita frisyr som sin
lilla skabbiga hund. Hunden går utan
koppel och hoppar in bland vårblomstren
och bajsar, längre bort i hundgården skäller
de arga hundarna på varandra. Duvorna flyger
och ljuset slår om.

som ett barn sover han i min famn om natten

sitter nyduschad i sängen med
randiga underbyxor och en vit behå
där kupan blivit för stor, magen
är numera mjuk och väller över
byxlinningen, benen är torra och
tårna går i en vackert rödlila nyans
Jag tittar på magen och tänker, ja
den skulle kanske kunna krympa lite
med situps, tänker på arbetarlitteratur
hur kroppen beskrevs under skörden.
den första tiden av ständig smärta
vid de nya rörelserna och de krävande
arbetet. Och hur musklerna mot slutet
var stelnade i det hårda, härdade former.
Allt är formbart men inget är för
evigt, vinterkroppen, den fattiga, andas
solljus och snuva, jag cyklar hem
i kvällen och tänker att det är lättare
att se de olika träden i en skog
urskilja grenar stammar blad och
barr, än att bara ha ett ynka träd
att glo på. Mångfald berikar, och jag
låser fast den bruna cykeln vid trapp-
räcket och går upp i lägenheten där
jag möts av två, upprörda, inneboende,
den ene skäller ut mig. MJAU MJAU
MJAU MJAU MJAU. den andre glor
lömskt mot mig och när jag närmar
mig honom för att hälsa vänder han
sig demonstrativt bort.
Life goes full circle, den man älskar biter man.
och jag älskar dig bara när du gör som jag
vill
     som ett barn sover han i min famn om natten

Ja tack, hjärna.

vad är en hjärna
en klump
en grå och slingrig sak
ett slem
ett fast och prydligt mönster
det är gångar
labyrinter
osynliga vägar
en svag stötdämpning
och ett bräckligt kärl
där tankar flyga fort
och ord hakar sig fast
och jag älskar detta monster
detta underbara rum

katten sätter sig vid matburkarna
och glor stint på mig
det är dags nu
en kommunikation som får mig att le
och småprata lite med honom
det är viktigt med språk
med kommunikation
med möten
med gemensamma punkter

våra hjärnor borde vara
världens största beröringspunkt
mötas i en mindmelt
och göra världen god
inte som Borger
utan som fjärilar, fiskar i ett stim
där man känner av de andras rörelse
tankar

tankarna fastnar
slå inte på hjärnan
den är så ömtålig
och den behövs
hela tiden

Vem är Nietzsche?

Jag tror alltid att alla är roligare, än de egentligen är, jag tror också av någon anledning att jag är mycket snyggare än jag senare upptäcker att jag är, men i stunden är jag både vacker och har roligt.
Jag gick för att se feminister idag, andra feminister, inte bara mig själv i min egen kamp.

Solen sken och jag hade knallrosa ben, jag tittade på alla svartklädda, de väldigt unga med ingen koll på hur man tar hand om sig, barmagade, rökande, tajta och vackra, så självklara i sin tro. Barnföräldrarna, pappor med vagnar, de glada barnen som slet av sig jackor och sprang runt runt, barnen som slogs med vattenledningsrör bakom ett hus med liv och lust. Det var dem jag avskydde när jag var ung, när jag tog kampen och konsten på högtidligt allvar, nu är det dem jag gillar bäst, barnen som skiter i vad vi gör, hen som la sig i gruset och samlade stenar i en storlek, den lockige i vagnen som sög sådär hårt på nappen och glodde stenhårt på mig, strax innan den föll i sömn. De gråhåriga, hela och rena och inte alls så bakis som de rufsiga yngre, de nonchalanta männen med systembolagspåsar och smala ben och lite sjaviga tjejerna. Malmö sägs vara ett starkt feministiskt fäste och jag tänker att det syns, ingen verkar ta hand om sina kläder eller skor, puritanen i mig dör av alla feta hår. Kvinnan som ropar att hon har judiska vänner, med nära till gråten i rösten, en annan säger att det är inte frihet när folk ger sig på mitt religiösa val, jag kan välja själv, saker en sekulariserad medelålders dam inte tänkt så mycket på, det är bra att få tänka, inkludera, den finaste lilla tanten, knappt en tvärhand hög, med röd keps och röd kappa kommer stolpande med sin rullator i solskenet. Åh tänker jag, vad fin hon är, tror givetvis att hon ska vara med i tåget. Ser sedan hur hon försöker komma fram genom folkmassan av pratande grupper med ryggarna till, hon var tydligen på finpromenad i parken och överraskades av en folksamling.

Det pratas högljutt om att ta tillbaka makten från patriarkatet, va tänker jag, Har vi någonsin haft makten? Kropparna förråder oss och upplåter sig villigt till allehanda inneboende, sen står man utsliten utbränd och trött och undrar vad som hände. Självförsvar, vill jag behöva det? Jag vill få vara dum och omogen och inte räkna ut snabbaste vägen hem, vill inte slinka in genom porten och tjonga igen dörren så ingen kan råna mig, jag vill få vingla genom mörka natten med musik i öronen utan att nåt rovdjur står berett. Jag vill gå genom parken i en röd kappa. Jag vill höra vad ni säger.
Längst fram stod de med marschklara ben och megafoner, jag tyckte det var oerhört roligt och underfundigt att gruppen skanderade "Vem är Nietzsche?"  ett djup och en humor som tilltalade mig.
Tyvärr hörde jag ju fel och det de sa var " Vi är FEM I NIS TER" , men för en stund kände jag mig inkluderad, i en varm välkomnande humoristisk gemenskap, sarkastisk och vass som ett gång tanter.
Sen gick jag hem. pallar inte med att trängas, men solen sken min näsa fick eksem och jag har knallrosa ben.

Katten

I:s mormor var hemmafru i närheten av Farsta, på eftermiddagarna när alla sysslor var avklarade satt hon antingen bakom gardinerna och svor åt folk. "vad fan har hon på sig, hurihelvete tror han att han ser ut, jävla idioter" hon skrattade rått och hjärtligt åt människorna som sneddade över det lilla torget. Medan maten kokade och maken jobbade, underhöll hon sig själv och hade himla trevligt, ibland roade hon sig med att klä ut katten och köra den i dockvagnen, andra dagar satt hon på en pall och skrattade sig inkontinent åt kattens gång när hon satt en tejpbit på dess ena baktass. Historieskrivare har missat en guldgruva i humor när de glömt att ta reda på vad kvinnor gör på dagarna. Att tro att städa och serva är det enda som ryms i en kvinnlig hjärna är en fadäs större än atombomben. Jag minns denna historia när jag sitter i soffan och försöker rolla av katternas vinterpäls från min vinterrock och katterna kliver i rollerns nyttjade tejpbitar, de sprätter med fötterna som kapten Haddock när han försöker bli av med ett plåster i ett flygplan. Det är oerhört roligt att leva ibland.

Förtiåtta år sen Buster Keaton gick bort

I den snabba världen sprids dödsbud fortare än vinden. Buster Keaton var snabbare än döden, han spelade poker en kväll i slutet av januari 1966, dog, fortsatte spela, gick och la sig och vaknade aldrig mer. Jag gillar allt med honom, att han ramlade nerför en trappa som pytteliten och att det var Harry Houdini som då utbrast vilken liten Buster och sen kallades han för det hela livet. Att han försonades med sin gamla vaudevillefarsa och spelade in filmer med honom i biroller i alla, bland annat är han lokförare i en film. Huset som föll ner på honom och han stod exakt lite fel och det var meningen att han skulle stå där fönstret (öppet) skulle landa men fick huset på nacken. Långt senare uppdagades det att han brutit nacken när han röntgades för nån annan skada, men han var så oerhört vältränad och muskulös att det inte gjorde något, kroppen hölls uppe ändå., livet fortsatte, jag skulle kunna fortsätta rabbla busterfakta, när ni andra firar kanelbullensdag, tänker jag på Buster Keaton, mannen som nu har varit död i förtiåtta år.

livsvisdomar jag minns

den kinesiske gubben som satt ett helt liv och glodde på en tupp,
efter femtio år (typ) gör han en perfekt teckning av tuppen i ett
penseldrag, färdig,

fail to prepare is to prepare to fail
som de säger i det engelska byggahusprogrammet
(som jag älskar) med kevin mccloud

historien i antropologi(?) om hur urinvånarna
var tvingade att be om lov, stå i kö och betala för
att låna den uräldstes yxa, immigranterna tyckte det var
skit och ineffektivt och sålde yxor till alla
vilket såklart ledde till att de gamla med yxor
tappade sin inkomst och dog svältdöden
eftersom ingen behövde bry sig om dem längre

mannen som satt och glodde på hur fjärilen kämpade sig ut
ur kokongen tog säkert mer än en dag, och tyckte synd om den
snabba på och var lite effektiv tänkte han blödigt
och skar upp kokongen åt fjärilen så att den inte skulle
slita ut sig, och fjärilen tvärdog eftersom den inte hunnit skaffa
sig styrkan som behövdes för att överleva genom att baxa sig ut själv

känner mig ofta som en såndär ihjälhjälpt fjäril
med hängande solkiga vingar
när alla varit framme och effektiviserat och skyndat på

jag förbereder mig

till vad vet jag inte

men att det blir bra, det är jag övertygad om

1983

foto: Per Olofsson

mitt minne är lite märkligt
jag minns datum
folks födelsedagar
namnsdagar
jag kan inte rabbla telefonkatalogen
men spektrat omfattar många olika

natten mellan den 14 och 15 januari
1983
fick jag sova på en madrass på golvet
jag tyckte att han var pryd

Pax Vobiscum

Persona non grata
Tabula rasa
tabberas
korv

Jag roar mig och ser framtiden komma.

ett grått linne har hon och jag klipper ihop figuren som zoomas in nedifrån och upp, det är en kvinna, stark kraftfull, som klivit upp ur vattnet, som återfötts, inte som ett våp som fötts ur havets skum av någons förspillda säd, inte för din skull, utan för sin egen, hon valde att överleva, att komma tillbaka, de tre sista minutrarna av filmen Gravity får mig att vilja skriva en hel bok, om kvinnor, om att vara stark och svag, att leva, att ha otur, av att överleva, och välja liv igen, om återfödsel och kärlek, tammefan

TRAMS!

jag har nu en lugn och fin tid framför mig och mina rödkängade fötter
vill passa på att påstå att Julen är precis likadan för de ensamma som fredagsmys, det finns ingen skillnad i ensamhet, det är bara sånt som folk som aldrig varit ensamma tror

en hädisk tanke har jag förstått
men det bekymrar mig föga
jag har nya skor, det är sånt jag bryr mig med
glad fredag på mig

en katt en katt

ett kungarike för en katt
hela det här året har varit Kattresan för mig
fick grabbarna i januari
har gosat mig genom dagarna
haft ont i hjärtat
av att vara ifrån dem
hur kan man gå iväg när den ene har pipit
så mycket att rösten är sprucken
vi ligger huller om buller i en hög i sängen
och nyss läste jag, att en spinnande katt
gör en frisk, se där, jag är inte så dum ändå

en sång om sorg självömkan och sanningen

jag ligger med gråten precis under huden

i såret där katten rev mig rinner genomskinlig vätska nerför halsen

men jag gråter inte

jag har stängt av

och stängt ute alla, plockat bort allt

jag ligger i ett hyresrum med två katter och lyssnar på när ambulanserna far förbi

det är jag som själviskt sprider sorg och sjukdom

som gör det oförlåtliga

jag som trodde att jag hade frikort efter allt hemskt som gjorts mot mig

har dödat kärleken och stuckit barnen i brand

och ligger här och tycker synd om mig själv

det är jag som är monstret och jag vet det

inget friskt monster

jag vill inte tro att jag har gjort detta mot dem med flit

men hur ska man annars tolka det

min oförmåga att ta itu med det jobbiga det viktiga det allvarliga

min förmåga att stänga av och fly

min barnsliga föreställning att det är jag som betalar

hur kan jag räknas som människa när jag gör så här

mot dem jag älskar mest

älskar jag över huvud taget

har jag ens ett hjärta

det är jag som är monstret

Tengil, Katla, Katlas eld och jag är Katlagrottan

och min själva andning bränner livet ur folk

jag försöker ta mig ur situationer, och förvärrar allt

förstör allt, förstör för alla

alla åren i exil

alla tårar som jag gråtit

all oro som jag känt

har jag stjälpt över på nån annan

jag måste bort jag måste sona jag måste göra allting bra

men det blir aldrig så, det som är sönder

blir aldrig helt igen

och jag fattade aldrig hur jag gjorde

hur det gick till, jag var så inne i min egen smärta min egen längtan

ja, det är jag som är monstret

det är jag som förstör

jag var livet nu är jag döden

jag är död och jag är dum, det blir aldrig bra igen

regnet stormen bankar på mitt fönster

det blir aldrig

förlåtet