Katten

I:s mormor var hemmafru i närheten av Farsta, på eftermiddagarna när alla sysslor var avklarade satt hon antingen bakom gardinerna och svor åt folk. "vad fan har hon på sig, hurihelvete tror han att han ser ut, jävla idioter" hon skrattade rått och hjärtligt åt människorna som sneddade över det lilla torget. Medan maten kokade och maken jobbade, underhöll hon sig själv och hade himla trevligt, ibland roade hon sig med att klä ut katten och köra den i dockvagnen, andra dagar satt hon på en pall och skrattade sig inkontinent åt kattens gång när hon satt en tejpbit på dess ena baktass. Historieskrivare har missat en guldgruva i humor när de glömt att ta reda på vad kvinnor gör på dagarna. Att tro att städa och serva är det enda som ryms i en kvinnlig hjärna är en fadäs större än atombomben. Jag minns denna historia när jag sitter i soffan och försöker rolla av katternas vinterpäls från min vinterrock och katterna kliver i rollerns nyttjade tejpbitar, de sprätter med fötterna som kapten Haddock när han försöker bli av med ett plåster i ett flygplan. Det är oerhört roligt att leva ibland.