en sång om sorg självömkan och sanningen

jag ligger med gråten precis under huden

i såret där katten rev mig rinner genomskinlig vätska nerför halsen

men jag gråter inte

jag har stängt av

och stängt ute alla, plockat bort allt

jag ligger i ett hyresrum med två katter och lyssnar på när ambulanserna far förbi

det är jag som själviskt sprider sorg och sjukdom

som gör det oförlåtliga

jag som trodde att jag hade frikort efter allt hemskt som gjorts mot mig

har dödat kärleken och stuckit barnen i brand

och ligger här och tycker synd om mig själv

det är jag som är monstret och jag vet det

inget friskt monster

jag vill inte tro att jag har gjort detta mot dem med flit

men hur ska man annars tolka det

min oförmåga att ta itu med det jobbiga det viktiga det allvarliga

min förmåga att stänga av och fly

min barnsliga föreställning att det är jag som betalar

hur kan jag räknas som människa när jag gör så här

mot dem jag älskar mest

älskar jag över huvud taget

har jag ens ett hjärta

det är jag som är monstret

Tengil, Katla, Katlas eld och jag är Katlagrottan

och min själva andning bränner livet ur folk

jag försöker ta mig ur situationer, och förvärrar allt

förstör allt, förstör för alla

alla åren i exil

alla tårar som jag gråtit

all oro som jag känt

har jag stjälpt över på nån annan

jag måste bort jag måste sona jag måste göra allting bra

men det blir aldrig så, det som är sönder

blir aldrig helt igen

och jag fattade aldrig hur jag gjorde

hur det gick till, jag var så inne i min egen smärta min egen längtan

ja, det är jag som är monstret

det är jag som förstör

jag var livet nu är jag döden

jag är död och jag är dum, det blir aldrig bra igen

regnet stormen bankar på mitt fönster

det blir aldrig

förlåtet

Tänker att hösten gått och jag ingenting gjort

sen ser jag, här har hänt massor

Goth Jul

eller möjligtvis PYSPUNK

bling

Bröderna Bengtsson mina kära vänner

jag har också samma initialer som

saker jag gillat under livets gång
mitt namn, förutom allt annat jag gillar som salighetssaker och sånt,
katter hundvalpar choklad
glass och att sova
och lugnet när alla sover
så gillar jag att heta Malin Anna Maria Helgee
gjorde en smart grej med mina initialer när jag var tolv
alltså 1978
jag satte ihop M och H så att m:ets sista ben och h:ets första ben
satt ihop, och sen tog jag h:åets tvärstreck och drog ut till ett zäta
som i Zmart, och som i MHz som det stod på radioapparaten
sen satte jag årtalet framför och hade genast en bra signatur

sen har jag gillat folk med samma initialer
eller förfärats över deras ondska
Myra Hindley, detta kan uppvägas av folk som delar min födelsedag
som den gamla franska damen, numera saligt hågkomna Jeanne Calment
som blev 121 år, världens äldsta levande kvinna

jag minns födelsedagar jag kan namnsdagar jag har en rolig hjärna
men stim och stoj är inte riktigt min grej
som barn satt jag under saker och pysslade
alltid under ett bord en stol en säng
ja allt man kunde krypa inunder testade jag

jag har tyckt bäst om mina älskare när de sover

jag har inte en aning

förstår inte riktigt vem hon är
hur i hela fridens namn fick jag fart
att ta mig upp ur soffans varma omfamning
denna soffa som betydde så oerhört mycket för mig
denna röda soffa som var ny, och bara min
som stod bredvid de tre röda bokhyllorna som
jag köpt för det försenade och dubbla bostadsbidraget
och egenhändigt skruvat ihop med mina reumatiska
händer, dessa händer som nu släpar feta katter
skrikande katter genom halva landet
hon som känner sig glad rakt igenom kroppen
utan en antydan till skav

livet är ett konstigt ställe

i fönstret

 det där fönstret som vetter mot nordnordost in mot den stora staden, där man kan se globen till höger och bort mot Liljeholmen åt vänster, skatteskrapan plirar i mitten strax ovanför grantopparna och blinkar likt lumor eller det där skabbiga ögat i saganomringen, till vänster om det blinket fast väldigt mycket närmare huset står den här granen, med en topp som ramlat av och fortsatt uppåt, fast lite bredvid, men ändå rakt upp, den vet vart den ska, det är vackert, jag vet vart jag är på väg men inte hur eller vilken väg, bara att

Vad händer?

Långsamhet, tickandet av en klocka, där sekundrarna blir till månadslånga ekon
och hjärnan bygger nya ljud av tystnaden
spelar upp sånger som hörs i väggarna
åren gör sig påminda
hör Bosse Larsson jula sig igenom en förmiddag
katterna går på lådan
jag ligger skendöd i soffan
hjärtat påpekar ibland att jag lever genom att slå ett extra slag
mörkret väver in mig i en kokong
vaknar av regnet mot rutan
som en stilla countrysång om det som varit
gång efter gång

vi springer genom värmeljusen
doften av bränt hår fyller rummet
så levande, så skimrande
var aldrig dagen

Stenröse

alla stenrösen i småland där vi letat flaskor och gamla träskor,
släktmeetup på emmausbjörkå och sno bästa kläderna framför Ulrica H-V och korv
dessa små grisskära degiga korvar som såldes i butiken med glasögon och spel,
ah jag minns mina somrar av ödehus och utförsäljning,
knappfabrik och rosa livstycken,
vi följde hängande telefonledningar som svajade när man pratade,
tanten i huset med plastkassarna under tallen som sticker ut
på vänster sida på flygrakan innan grustaget, knuttehuset
bredvid tennisplanen och de elaka bitande flugorna strax innan höglandsåskan,
och de svarta järnrika vattnet som vi simmade i,
cykla förbi porrjohans och träskofabriken som varit järnbruk som
nu är flyktingförläggning, och jag saknar mitt gamla, det forna det
nu varande men åh vad jag minns gamla somrar i småland

och alla steniga jävla åar som jag paddlat mig knottbiten igenom