jag är trött i ögonen, ljuset, mörkret och de skumma eftermiddagarna
datorn sjunger på sista versen och jag jag drar en lyckosuck varje gång
den susar igång, jag lyssnar på böcker, idag lyssnar jag på Katedralen vid havet
mycket av det jag läser råkar röra vid det som rör mig just nu
synkroniciteter, jag vet inte varför jag väljer att lyssna som jag gör, det handlar
ofta om ren lust, nåt som rörs, dumheten jag gjorde när jag läste Felicia försvann, samma dag som min dotter flyttade för två år sen var kanske lite väl grov, jag förstår tyvärr alla andras ståndpunkter,
vid anfall av självömkan önskar jag att det fanns fler som förstod mig, fast vad skulle det vara bra för, tänker att jag tar skit emellanåt utan att försvara mig, jag bara tar emot och tänker ja jag förstår din syn på mig, men om jag röt i nån gång, jag skulle ju inte få stå oemotsagd,
så jag sitter och för samtal i mitt huvud eftersom jag då får prata till punkt, kanske borde jag skriva mer, då för jag ut orden ur huvudet, kanske vore det nåt, jag läste en bok om en ung kvinna, Ida Simons bok Timmen före midnatt, om hur tiggarna kom skramlande längs vägen i kvällningen, de halta och lytta, byrackor och skränande barn, drev fram som en lavin genom gatorna. Hur de fina människorna bjöd en speciell man på mat och konversation. Hur man skärskådade kläderna, fina, men välanvända, lite glatta på låren byxbaken och ärmarna. Att rabbinen gjorde den perfekt tillagade maten som hustrun satte fram till honom, oätlig genom att peppra och salta den så hårt, och vid frågan på varför bara svarade, bara gud är perfekt, det är en ren hädelse att försöka. Jag erkänner min ofullkomlighet. Erkänner en makt högre än mig själv. Trådar i mänsklighetens väv som binder oss samman, persiska mattor som avslutas mitt i en rad, gör den ofullständig, endast gud är perfekt. Botched, programmet på tv om folk som opererat nästan ihjäl sig, man ska göra sitt allra bästa, vara perfekt, aldrig gå sönder.
Vem har sagt att just du skall ha strumpor och skor vs Nudistens polska.
Någonstans inne i allt detta simmar vi, dagens människor, jag jobbar med min skam, min skuld för min skull. Jag låter tråden löpa, sätter fast pärlor vid tyg, på måfå, för att jag kan, och gläds åt hur vackert det blir, utan regler utan mönster, bara ren lust.
