Fashionstatements bland tegel och betong

Här går rakryggad,gråhårig gretagarbotant med
axellång page och tvärklippt lugg
i svarta solisar och svart onepiece med skärp
förmodligen en gammal unisex från Sighsten Herrgård
med långa steg mot Icaaffären på hörnet
den som drar ner plåtjalusier för att skydda sig mot
inbrott om kvällen, stadsdelen stänger sina ögon.

Självskade anorektikern vandrar klädsamt blek med näringsbrustet hår
i en gloria kring ansiktet
den fina jeansklänningen utan ärmar visar brutalt 
de sedesamt krisskrossade röda armarna
lyser likt ett ex i marginalen
eller kanske den alkoholiserade
blinde knivkastarens sista kvinna

Jättetjocka kvinnan med smak för färg
har slängt på sig leggings i vinrött
en svartvit klänning med släp och en lilaskimrande
liten bolerofrån nåt gammalt bröllop att dölja överhänget med
och avslutat med det feta musbruna håret i en slarvigt uppsatt knut

Där sommaren har lamslagit gatorna
vandrar de omkring
mammor med nakna trinda bäbisar, 
kryckorna, folket med tumbleweed på huvudet,
de som huserar i skuggorna
haltande över det nysådda gräset
och försiktigt hoppar i de platta sandalerna
över den nerrivna varningstejpen

Här möter vi aldrig fotograferna som
dokumenterar trender, klädstilar
eller mode, de borde ta en tur med 172ans buss

Hönor springer som om de har tre ben
rullar, vaggar, kroppen rör sig i en cirkel
från foten till huvudet till andra foten.
I en spiral rör de sig framåt, större och
vidare som ett parkinsontextat vykort

I de halta och lyttas stadsdel, den där gud släppte
tonvis med orange tegel  i en hög på marken
och sa föröken eder, sitter de ljusskygga hemmasönerna
på internetcafeet slash solariet och spelar bort de få 
varma sommardagarna, de långhåriga i skinnvästar
sitter magentabrusiga på ölsjappet bredvid och röker
ut det sista av dagen

De plattfotade fistulakvinnorna sveper 
sakta förbi och lämnar endast en varm doft
av inkontinensskydd.

Jag bor hellre i miljonprogrammens hus
med stora fönster som släpper in ljuset
och hör grannen prostatakissa om natten
än kurar i nittitalets klumpiga block med lågt
i tak och små energisparande fönster som 
släpper in så lite ljud och ljus att invånarna
lider av ständig D-vitaminbrist

Surdeg och rättrådig moraltant

Jag drabbades av akut surdegighet, och handlade innan jag tänkt klart, i tunnelbanespärren springer två killar upp bakom mig och ska planka in på min biljett, jag vänder mig om och tacklar tillbaka dem samtidigt som jag skriker NEJ och plexiglasgrindarna sluts mellan oss. Typ en gång var femte år får jag hjärnsläpp på folk som springer upp i röven på mig eller rakt på och så blir jag den värsta wrestlartanten och ger en rak clothesline så de stapplar bakåt. Varför vet jag inte, men det är skönt, och kanske tänker de sig för nästa gång de ser en gråhårig svennebanan tant, räkna inte med att man tycker att det är okej. Jag betalar inte för dig, aldrig i livet. Så var min dag.

Kungsljus

Till höger blommar ett Kungsljus
Jag hade långt hår ner till
midjan och den blåa sammetsskjortan
I juni dominerar den gula färgen rabatten
som mjukt häver sig kring kroppen
Han köpte öl i baren
Ståtlig halvsatt han på pallen
i slutet av juni fortsätter det gula att
räckte mig en som jag tog emot
med öppen hand
Varför? sa jag. Han tittade mig nästan
i ögonen
blomma med tidiga Kungsljus
Är det för att du är snäll? frågade jag vidare
Ja, svarade han enkelt
Jaha sa jag
Han rörde inte en min
Jaha sa han
Ett tag är rabatten nästan gul och blå
Jag lyfte flaskan till min mun
och sög demonstrativt i mig den
skummande drycken
Franskt Kungsljus - En vit form finns också
Sen gick jag hem

Tanterna i huset

Det är åtta våningar, fyra lägenheter på varje våning. Huset byggdes 1957. Det bor många tanter i huset där jag bor. Damer som flyttade in innan balkongerna var klara, nygifta gladde de sig åt åren de skulle leva i perstorpsplattekök, badrum, hiss och nära till allt. Damen mittemot mig är åttiosex, innan hon flyttade hit hade hon varit inneboende, bott i bostad som arbetet höll med, bott på skola.Det här huset var hennes och makens första gemensamma hem, och deras sista. De flyttade ut hit i trettioårsåldern, men inga barn kom, och mannen fick en hjärtattack och nu har hon bott här ensam i över förtio år. Hon ringer på min dörr ibland, ber om hjälp med små saker, för mig, för henne är det stort eftersom hon är så kort. Jag byter lampa, sitter och pratar lite, kramar henne. Saker som man gör.
Det bodde fler tanter i huset när jag flyttade in för tre år sedan. Men det har blivit så, att de stryker med, går åt, går bort, en om året, under vinterns kallaste månad. Innan det långtråkiga, ljusskygga månaderna av det nya året hinner hit, försvinner de i ambulans och kommer aldrig mer igen.
Då gråter huset. I de knäppande kalla nätterna, innan någon hunnit larma, eller larmas om vad som sker, vet huset. Huset som är hemmet, hemmat, hemligheter som inte är så hemliga om man vet hur man läser. Damen ovanpå, som skaffade tv i sovrummet, hon som första året jag bodde här skällde ut mig i tvättstugan, vilket fortfarande stör mig, men jag sköter mig perfekt, drar aldrig över tiden, lämnar inget kvar. Hon frågade mig om jag hörde att hon kollade på tv på nätterna, näsa jag för jag hörde verkligen ingenting. Det brukade höras när hennes hemhjälp kom i slutet av månaden och dammsög hela lägenheten i flera timmar, det var som en påminnelse till mig och jag insåg, att det var dags att röja undan, lite. Hon slutade spela hysterisk dragspelsmusik på söndagsmorgnarna efter första året. Tack och lov. Det var lite läskigt. Men tv på nätterna, nej det hörde jag inte. Jo förstår du sa hon, Jag älskar M*A*S*H och den sänder dom klockan två på natten, så då sätter jag väckarklockan på ringning och sen ligger jag i sängen och tittar. Det var damen som blev av med en originalbok av AnnaMaria Lenngren. Jag sa att jag tycker att tv är bra. Vilket jag faktiskt tycker, och hon såg så lycklig ut. Dagarna mellan jul och nyår, blev det kallt som satan, och ännu en gång pajade vattenrören. Istället för varmt vatten kom rostbrun gegga forsande.Som att bada i Ganges. Jag höll koll på fönstret mot gatan. En ambulans stannade utanför vår port. Tunga steg i trappan. Buller buller hos damen ovanpå.
Tunga snabba steg springer nerför trapporna, det är åttiotvå steg till min dörr, cirka hundra steg till tanten ovanpå.
Vissa saker bara vet man. När man närmar sig hemmet, på återvägen när det går fortare, tanter i nerförsbacke. Änkorna i huset blir färre, det föds nya barn, gubben som röker i trapphuset går väl i pension snart, då behöver man inte irritera sig på lukten när man ska iväg på morgonen. Tjockisen som käkar GI på andra våningen och har blivit en grinig hagga, smal men inte snygg. Det finns inga försäkringar om att allt ska bli bra. Man får göra så gott man kan, hoppas på det bästa. Men man är aldrig ensam, i huset, i förorten, som gråter blod.

Huset som gråter, del 2.

I tre år nu har jag druckit the or den vita vattenkokaren som jag köpte för pengar från Soc. Min egen vattenkokare från affären i Högdalen, som numera är en sminkaffär. I tre års tid har jag sovit i sängar (ja, jag alternerar) som ingen annan har ägt. Jag har köpt dem för att jag ville ha dem. Inte för att någon annan tyckte, ville eller bestämde. Enkelt och rakt på sak. Inga krumbukter, inga överraskningar, tre sängar står i mitt hem för att jag har bestämt så.

Det är så långt ifrån, hur det varit innan, sängen jag önskade mig som singel, med en gavel som en döskalle och korslagda benknotor, inga svårigheter för en snickare med en verkstad där man byggde prototyper till stora tåg, kan man tycka. Jag gjorde en ritning, skrev ner måtten, förberedde, mig. Det tog nästan tre år. När sängen slutligen levererades, bodde jag på andra sidan Sverige, med en man och vi såg fram emot att få se den. Custom made.

Nehehehee du, inte alls. det var inte en siffra som stämde. Istället för böljande former, stort och fyrkantigt, stolpigt, istället för etthundratjugo centimeter, femhundratusen. Jag började gråta.

Tillverkaren ådrog sig då ett akut ryggskott och genast var det jag som var otacksam och grym.
Jag grät. Tyst. Jag skämdes. Vi tog emot sängen. Tillverkaren fick såga av de etthundratjugo centimeter höga stolparna, snett, sen tog det åtta år innan kulorna skruvades på, och köpa madrasser som passade. Vi låg i varsinn ände av sängen och ropade på varandra med ett hav av täcke emellan oss, när vi nådde varandra gjorde vi barn att fylla ut sängen med.

Hade tillverkaren erkänt och sagt, förlåt jag vet att du önskade dig nåt annat, men jag tappade bort lappen du skrev och tänkte att detta var bättre för er nu, i ert nya liv. Då hade jag väl kunnat svälja det, istället för att gå omkring, och känna mig lurad i femton år. När vi skilde oss fick tillverkaren minska bredden och äntligen hade jag en etthundratjugocentimeters säng, där sov hunden och jag, väldigt gott. Vid flytten tillbaka till Storstaden, när hunden var död eldade jag upp den gamla sängen. Köpte jag mig tre nya sängar, en för mig, två för barnen. Jag sover var jag vill, det är mitt liv och jag gör som jag vill.

Sjökaptenens arv

De som föddes med vatten rinnande i ådrorna, de som pumpar salt och luktar fisk. De som söker sig till Saragassohavet för att föröka sig, som lever av kadaver och aldrig somnar med grus i ögonen. De som spänner sin blåa blick i dig och försöker se huruvida de ska flytta dig, krossa dig eller flyta förbi dig.
Du ser stjärten av dom, när de hoppar in i solnedgången och du, står ensam kvar på stranden. Luften fyller dina lungor och du känner tacksamt hur tallens långa bruna barr ligger under dina, torra fötter.
Att alltid längta bort och aldrig komma hem, det är sjökaptenens arv. Jag omfamnar stenen, triften, tallen, de små små myrorna. Känner solens sista strålar kyssa mig på hakan. Här sitter jag med hängande huvud, gröna ögon och silver i håret och trivs med livet. Vågorna kluckar försiktigt mot stenen och jag somnar med ett leende.
Drömmer om fiskar på torra land.